Sida 33
orden: 'Jag är din faders ande', råkade jag i ett så förfärligt skratt, att hela sällskapet följde exemplet och konungen, drottningen, Ophelia, Hamlet och hela personalen snart tumlade om hvarandra i den allra gladaste stämning.»
»Nå, hur gick det till slut?»
»Till slut? Jo, det gick så, att vi sedermera fördrefvo aftonen med att knäcka nötter, sjunga visor och försöka, hvem som kunde spela bondpolskor fortast utan att komma ur takten. Och när vi sedan skildes åt, kommo vi öfverens om, att vi haft alldeles rysligt roligt, men att nöjet icke riktigt varit hvad man kallar 'förädlande',» tillägger berättar-innan med en liten komisk suck.
På grund af uppfostran, lefnadsyrken och vanor hafva vi sålunda kommit därhän, att detta vårt underbara talinstrument, som är mäktigt af uttryck för alla våra mångskiftande inre tillstånd från de sublimaste till de likgiltigaste, hänförelsens och andaktens orgeltoner, toner af ömhet, ljufvare och mera inträngande än violinens och flöjtens, glädjetoner, mera jublande än lärkdrillen, toner af befallande allvar, mera bjudande än stridstrumpetens, toner af hänförelse, som tyckas härstamma från en eolsharpa, hvars strängar dallra för himmelens fläktar, att detta instrument hos oss förvandlas till ett vanligt signalhorn att begagnas vid lifvets alldagligaste marschrörelser eller ett språkrör för våra okufvade lidelser eller alldagligaste begär, ett talverktyg slutligen, hvars toner vi under andra förhållanden ej ens vilja låta ljuda, emedan de endast väcka obehag både hos oss själfva och andra.
Om äkta skådespelarekonst och dess inflytande på öfriga former af muntligt föredrag.
Men, torde någon invända, är icke föredragets konst, särskildt med hänsyn till förmågan att ur vårt talinstrument efter behag framlocka känslotoner, beroende på en naturgåfva, en medfödd egenskap hos en viss art af snillen? Är icke allt på detta fält individuelt; och om så är förhållandet, så kunna ju inga allmängiltiga regler framställas och intet lärande i detta ords egentliga mening komma i fråga?
