Sida 72
Det menskliga andnings- och röstverktyget.
Andningen står först och främst i lifsverksamhetens tjänst, och den friska luft, vi inandas, har därför icke utan skäl blifvit kallad oljan i lifvets lampa. Men intet är inom naturens visa hushållning onyttigt. Så äfven här. När strömmen af förbrukade gaser på sin utfartsväg påträffar de i struphufvudet befintliga röstbanden i en viss ställning, så framalstras rösttonen, utan hvilken menskligt språk i tal och sång ej skulle kunna komma till stånd. Andningen i lifsverksamhetens tjänst är en naturlig eller medfödd gåfva, men under en ihållande och mera ansträngd tal- eller sångverksamhet inträda sådana förhållanden, att andningen ur denna synpunkt måste betraktas som en konst, hvilken måste läras och Öfvas. Ett riktigt andningssätt kan därför i hög grad befordra, ett oriktigt i lika hög grad hämma eller störa röstens verksamhet. Men då ju andhemtningen i första rummet står i lifsverksamhetens tjänst, så är det tydligt, att tal och sång kunna vara lika helsosamma under ett riktigt, som de äro ohelsosamma under ett oriktigt andningssätt. För att kunna rätt förstå och rätt tillämpa andningskonsten fordras dock i första rummet, att man gjort sig reda för grunddragen af det menskliga röstverktygets byggnad och verksamhetssätt.
I det menskliga röstverktyget urskiljas trenne med hvarandra nära förbundna och samverkande huvudbeståndsdelar: 1:o) bröstkorgen, som innesluter lungorna jämte det i dessa nedträngande andningsröret eller luftstrupen; 2:o) struphufvudet; 3:o) svalget, mun- och näshålan, hvilka gemensamt bilda genljuds- eller resonansrummet. Några författare, t. ex. Morell Mackenzie, upptaga icke utan skäl äfven bröstrummet såsom en del af resonansapparaten.
Bröstkorgen, lungorna och andningsroret eller luftstrupen.
Bröstrummet begränsas upptill af halsens bas, framtill af bröstbenet, refbenen och öfverst nyckelbenen, på sidorna af refbenen, baktill af ryggraden och refbenen samt nedtill af mellangärdet.
