Sida 159
Om språket och språkljuden.
*
Om högsvenskt språk.
Intet muntligt föredrag utan språk. Det muntliga föredraget innebär ett meddelande, en öfverflyttning af inre tillstånd från ett medvetande till ett annat, från en talande eller sjungande till en hörande. De yttre tecken, med hvilkas tillhjälp en sådan öfverflyttning försiggår, kalla vi språk i vidsträckt bemärkelse.
Språken i denna omfattande mening kunna vara af mångahanda slag. De kunna indelas efter det organ eller det medel, hvarigenom det ena eller andra frambringas, sålunda i ljudspråk, mimiskt språk, t. ex. ögonspråket, åtbördsspråk, skriftspråk, som åter kunna vara af mångfaldiga arter, det s. k. blomsterspråket o. s. v., ehuru de flesta af dem icke blott kunna, utan måste öfversättas på ljudspråk.
Språken skulle också kunna indelas efter det organ eller sinne, medelst hvilket de uppfattas, sålunda i hörselspråk, synspråk, känselspråk, brukligt ej blott bland djuren, t. ex. myrorna, utan äfven inom menniskovärlden, t. ex. i större folksamlingar m. m. Detta senare språk är i allmänhet mycket fattigt, men mycket begripligt. Ingen misstager sig om, att en välriktad knuff af en armbåge i en folksamling betyder: gå ur vägen eller släpp mig fram. Ingen stannar gärna i tvifvelsmål, om handen, som lägges pä hans kind, betecknar välvilja eller ovilja, en smekning eller en
