Sida 315
så förlorar ljudet en del af sin klang och skiftar på samma gång sin klangfärg på samma sätt som de fleste af språkets öfriga vokaler, såsom t. ex. o i klok, a i fat eller satt, e i fett, ä i käpp eller käft o. s. v., samt får ett mera hårdt lynne, bäst lämpande sig för oblida stämningar, såsom t, ex. i den afundsjuke Ståls hån mot kamraten:
Stål han log ett hånfullt löje: »Du har talat klokt och rätt, Blöda får du, om vi dröje, Hittills slapp du det. Gå, jag möter ensam skocken, Förr'n den hinner oss, Du, som bär medalj på rocken, Är för god att slåss.» (Fänrik Ståls sägner, De två dragonerna.)
Man gifve akt på, huruledes i alla rimmen uti denna strof med undantag af löje och dröje vokalljudet liksom utsläckes i t-, k- eller s-ljud, hvilket med andra ord innebär, att dylika stämningar som den ifrågavarande söka sitt kraftigaste uttrycksmedel icke i vokaltoner utan i smäll-, hväs- och aspirationsljud.
Vokalmotsatser såsom uttryck för disharmoniska stämningar.
I det föregående hafva vi fäst uppmärksamheten på, huruledes vokaler af samma klass, såsom t. ex. e- och i-ljuden, eller vokaler med samma artikulationsställe, såsom t. ex. a och å, eller slutligen, huru vokaler med väsentligen likartad tonfärg, såsom t. ex. de dunkla vokalljuden, kunna med tillhjälp af vissa konsonantförbindelser bidraga att öka eller försvaga, förmörka eller ljusförstärka hvarandras ljudfärg, hvarigenom verkningsfulla uttryck för skiftningar i en viss stämning komma till stånd. Men vokalljuden måste i sådana fall vara så beskaffade, att de verkligen samklinga på ett sådant sätt, som icke stör eller sönderbryter grundstämningens enhet, ty om så sker, kan det språkliga uttrycket ej göra anspråk på konstnärlig fulländning.
Är åter stämningen disharmonisk, så finner den medvetet eller omedvetet ett i hög grad verkningsfullt uttryck
