Sida 127
Röstorganets gymnastik.
*
Sången såsom nationelt uppfostringsmedel.
Vi spela på samma instrument, när vi tala, som när vi sjunga. Insiktsfullt anordnade och ledda öfningar, som främja sångröstens styrka, omfång, renhet, välljud och böjlighet, måste följaktligen bidraga till utbildningen af samma egenskaper hos talstämman och tvärt om. Då emellertid taltonen i själfva verket icke är något annat än en växlande följd af ofullgångna sångtoner, hvilka liksom afbrytas och öfvergå uti hvarandra, innan de hunnit att för det musikaliska örat fullständigt tona ut, så är det tydligt, att menniskoröstens grundligaste och mångsidigaste utveckling endast kan ske på sångens väg, ehuru naturligtvis mycket kan i detta hänseende åstadkommas endast genom talöfningar, af hvilka en del alltid måste ledsaga och fullständiggöra sångöfningarna. Härtill kommer, att sångöfningar i regeln äro vida lättare att anordna, mera angenäma och mindre tröttande än talöfningarna så väl för barnet som för personer vid en mognare ålder. Kunna dessa förutsättningar svårligen bestridas, så är det tydligt, att sången hädanefter måste erhålla en vida större betydelse än i närvarande stund både som undervisningsämne och uppfostringsmedel i detta ords vidsträcktare bemärkelse.
Äfven i vårt land med en befolkning, hvars musikaliska anlag med rätta blifvit så högt prisade, har sången, ehuru aldrig missaktad, dock hittills intagit en lika skef som underordnad ställning. I skolan har den hufvudsakligen betraktats som ett medel för främjandet af psalmsången vid morgon- och aftonbönerna eller som ett anständigt och
