Sida 193
9:o) Ett språks ljudvärde i förhållande till ljudvärdet inom ett språks bygdemål eller ett främmande språk beror på graden af den harmoniska samverkan mellan tydlighetens, uttrycksfullhetens, skönhetens och kraftbesparingens lagar, hvilken gjort sig gällande vid ljudens bildning.
10:o) I enlighet med den i sistnämda sats uttryckta lagen för högspråkets ljudutveckling eger högsvenskan ett högre ljudvärde än hvarje från densamma mera afvikande svenskt bygdemål eller lägre stadsspråk, hvarför också hvarje bygdemålsbrytning eller inblandning af ljud, som väsentligen känneteckna något svenskt bygdemål eller svenskt gatspråk, måste minska högsvenskans ljudvärde.
*
Om förhållandet mellan högsvenskans och de svenska bygdemålens ljud var de.
För att kunna närmare belysa det viktiga begreppet ljudvärde tillåta vi oss först och främst följande anmärkningar.
Vi fasthålla den gamla och goda indelningen af språkljuden i vokaler och konsonanter. De gamle indierna kallade vokalerna toner (svara) och benämde konsonanterna med ett ord (anusvara), som skulle kunna öfversättas med tydliggörare, och dessa termer vittna om en fin och riktig iakttagelse hos våra äldste kände språklärare och språkmästare.
Vokaler, helklangljud eller helt och hållet klingande ljud, kallas de ljud, som uppstå därigenom, att den i struphufvudet genom röstbandens dallring till klang bearbetade luftströmmen undergår en eller annan ytterligare förändring i ansatsröret utan att härvid vare sig afspärras eller sammanpressas så, att klangljudet försvinner eller blandas med klanglösa ljud.
