Sida 110
bakåt, utan att vägen mellan mun- och näsrummet är spärrad genom gomseglets tillbakadragning, så går största delen af luftströmmen ut genom näskanalen, hvilket ger upphof till den s. k. nästonen. Luftströmmens riktning kan kontrolleras medelst den kittling eller den kyla liksom vid ett svagt luftdrag, som förnimmes på luftströmmens anslagningsställe. Luftströmmens riktning mot den öfre tandvallen medför slutligen den fördel att underlätta den sjungandes eller talandes sträfvan att på tillbörligt sätt öppna munnen och reglera läppmusklernas för ljudbildningen så viktiga verksamhet.
*
Historiska upplysningar om andhemtningens s. k. stora hemlighet.
Från Talmas ungdom berättar Ernest Legouvé i sitt lilla intressanta arbete »L'art de la lecture» följande drag. Den store skådespelaren märkte till sin ledsnad, huruledes han efter utförandet af vissa maktpåliggande scener blef i hög grad utmattad af röstansträngningen. En gång efter framsägandet af några mycket ansträngande repliker ur Diderot's »Pére de famille» stod han stödd mot en kuliss och »flåsade som en oxe», då han bemärktes af en bland teaterns storheter, Molé. »Dumhufvud!» utropade Molé. »Och den vill spela tragedi! Kom till mig i morgon, så skall jag lära dig att vara passionerad utan att mista andan.»
Talma instälde sig på utsatt tid, men antingen läraren saknade lärareförmåga eller lärjungen läraktighet, så blef undervisningen utan åsyftad verkan. Men vid Théâtre Français fanns vid samma tid en skådespelare vid namn Dorival, som icke utan en viss framgång utförde tragiska roller. Dorival var mager, sjuklig och fysiskt svag, men detta oaktadt syntes han aldrig uttröttad efter en ansträngande roll. »Huru
