Sida 107
nämligen öfvertyga sig om, att hvarje djupare näsinandning har till följd, att tungryggen höjer sig mot mjuka gommen eller gomseglet, så att vägen mellan svalget och munöppningen därigenom afspärras och muninandningen såhtnda förhindras. Detta förhållande beror helt enkelt därpå, att hvarje inandningsakt föranleder en sänkning af det vid tungbenet fasta struphufvudet, hvarvid tungan drages tillbaka och tungryggen samtidigt erhåller en riktning uppåt eller mot gomseglet. Ju djupare inandningen är, desto djupare sjunker också struphufvudet, och desto mer lyfter sig tungan mot mjuka gommen. Om nu denna tungans naturliga sträfvan att under inandningen upplyfta sig, understödes af en på viljan beroende jämförelsevis ringa muskelverksamhet i samma riktning, så kan följaktligen vägen mellan svalget och munrummet utan större ansträngning spärras och näsandningen sålunda företagas med öppen munställning. Dessa tungrörelser fordra emellertid betydlig öfning, ty om ej tungryggen förmår lätt och smidigt lyfta och sänka sig, så löper tonen fara att fördärfvas till klangfärgen eller att öfvergå i s. k. halston. Slutligen bör anmärkas, att äfven själfva näsandningsakten i sin helhet kan med tillbörlig öfning betydligt påskyndas, hvarför det antagande ligger nära till hands, att en planmässig öfning i dessa båda hänseenden skulle kunna göra näsandningen till regel äfven under det i snabb rytm fortskridande sångföredraget.
*
Regler för andningen under föredraget.
1. Andningen bör, så vidt möjligt är, vara lugn, osynlig eller icke åtföljd af axellyftningar eller förvridning af ansiktsmusklerna samt ljudlös eller icke åtföljd af flåsande eller hväsande biljud. Utandningen bör därjämte vara
