Sida 307
lyckligt funna språkljud, ser det ofta ut, som om a-ljuden ej gåfve sig någon rö, innan de fått komma med åtminstone såsom bärare af symfoniens slutackord:
Se, solen stänker sitt klara guld Bland böljor på glimmande fjord, Och sunnan smeker så ljum och huld Den sommargrönskande jord: I middagsbranden Han leker på stranden Och kysser blommor och blad, Så yr som ett barn, så fri och glad. (Oscar Fredrik: En Svensksunds-dag I.)
I-ljudet såsom grundton i lifliga tillstånd af lust eller olust, hvilka uttrycka sig i hög, genomträngande röstton.
Huru tydligt återspeglar sig icke Ingeborgs förtviflan uti det slutna betonade i-ljudet i hennes »förbi», hvilket tycks nästan ensamt vara i stånd att uppbära hela hennes stämning:
Där kommer Fritiof. Hur vild, hur blek ! Det är förbi, förbi!
eller:
Han är förbi, förbi för alltid! (Fritiofs saga, Afskedet.)
Ur silfverskida Flyg, Angurvadel, du får ej bida! (Fritiofs saga, Fritiofs frieri.)
Uti de intensiva i-ljuden i »skida» och »bida», verkningsfullt understödda af det besläktade långa y-ljudet i »flyg» och det korta men kraftigt klingande i-ljudet i »silfver», tycker man sig se den stridslystne vikingens blick blixtra i kapp med Angurvadel.
Förut hafva vi fäst uppmärksamheten på de många, särskildt de af hväsljud åtföljda i-ljuden i nedanstående strof, hvilka jämte de kraftiga r-ljuden bidraga att så intensivt återspegla Björns bärsärkalynne:
