Sida 87
förmåga att frambringa en ren ton i öfverensstämmelse med en musikaliskt ren ljudföreställning stranda på röstorganets oförmåga att verka'på ett sådant sätt eller antaga en sådan form, som motsvarar ljudföreställningens kraf. Under sådana omständigheter kan en person med fint musiköra till sin stora plåga och mot sin vilja höra sig själf frambringa orena toner. Menniskoröstens, i synnerhet sångröstens, välljud beror slutligen på en rent andlig faktor, nämligen tillvaron af sköna och fint skiftande stämningar i personens sinnelag. Utan denna förutsättning varder äfven den af naturen skönaste röst föga annat än en ljudande malm eller en klingande bjällra. Att utveckla menniskorösten till ett uttrycksmedel för sådana stämningar är all röstutvecklings högsta, men alltför ofta förbisedda ändamål. (Härom mera längre fram vid frågan om röstens uttrycksfullhet.)
Röstens omfång, som mätes efter dess förmåga att behärska ett visst antal högre och lägre toner, beror dels af Struphufvudets naturliga form samt röstbandens längd, dels och förnämligast af sammandragningsförmågan hos de muskler, som reglera röstbandens spänningsgrad.
Röstens böjlighet beror slutligen på den ledighet och noggrannhet, hvarmed de muskler, som reglera röstomfånget, utföra sina rörelser.
För att emellertid kunna afgöra den viktiga frågan om andningssättets inflytande på röstens egenskaper måste vi först taga i närmare skärskådande de s. k. andningsformerna.
*
Andningsformerna och deras inbördes företräden.
På grund af refbenens rörlighet kan bröstkorgen under andningen försättas liksom i en böljande rörelse, i hvilken lungorna till följd af lungsäpkens anslutning till bröstväggen måste deltaga, hvaraf följer, att olika delar af lungan kunna vid andningen företrädesvis tagas i anspråk alltefter de
