Sida 94
3. Refbensandningen.
Vända vi oss nu till den tredje grundformen af andning eller refbensandningen, så är det tydligt, att muskelstriden här måste blifva större än under mellangärdsandningen, förnämligast emedan ett större antal muskler tages i anspråk, men mindre tröttande än under nyckelbensandningen, som fordrar användning af ett ännu större antal muskler, hvarjämte, såsom ofvan är anmärkt, de motståndsgörande partierna i bröstrummets öfre del äro mindre rörliga och böjliga än i dess mellersta och nedre delar. Men då hvarje starkare refbensandning lätt öfvergår i nyckelbensandning, så gäller här regeln: tag ej refbensandningen, utan mellangärdsandningen till utgångspunkt för andningsverksamheten, emedan» den senare genom lungans bottenfyllning leder till utvidgning äfven af lungans mellersta del och sålunda öfvergår t refbensandning, men utan att åstadkomma någon tröttande muskelstrid i bröstkorgens öfversta del.
*
Andningen ur helsovårdens synpunkt. Den s. k. presthalssjukan (Dysphonia clericorum).
Vi skola nu gå ett steg vidare och i korthet visa, huru nyckelbensandningen medför icke blott olägenheter i fråga om röstens utbildning och vård, utan äfven faror af vida större betydenhet. Andningen står ju nämligen i första rummet i lifsverksamhetens tjänst, och hvarje missbruk af andningsverktygen måste följaktligen menligt inverka omedelbart på andningsapparatens och medelbart på hela organismens sundhet eller naturenliga utveckling. Förloppet härvid är vanligen följande. När den genom nyckelbensandningen tröttade talaren eller sångaren under föredragets lopp förnimmer, att hans röst börjar aftaga i styrka, så känner han gemenligen ingen annan bot mot denna olägenhet än att ansätta rösten i skrikton. Skriket åstadkommes
