Sida 330
tj-slintring och s-slintring eller läspning, motsvarande de långsläpiga termerna gammacismus eller paragammacismus, sigmatismus eller parasigmatismus o. s. v. Äfven andra afledningar skulle på denna grundval kunna erhållas. Tills vidare behöfde vi visserligen icke använda hvarken s-slintra eller s-slintrare, sä länge vi ega orden läspa och läspare, men det skulle vara en verklig språklig vinst att kunna begagna t. ex. g-slintring och g-slintra i stället för att här använda en mer eller mindre ovig omskrifning.
Men på detta sätt skulle ju, torde någon invända, ordet stamma med dess afledningar förvisas ur språket. Ingalunda, genmäla vi, ur språket -- ty detta kvarhåller nog i det längsta hvad bruket godkänt -- utan blott ur det vetenskapliga språkbruket, och äfven om ordet stamma etc. med den ifrågavarande betydelsen skulle så småningom komma ur hvardagsbruket, så vore förlusten icke stor, emedan vi i de bortlagda ordens ställe erhållit nya, minst lika uttrycksfulla, hvilka därjämte egde den ur språklig synpunkt oskattbara egenskapen att beteckna blott en enda föreställningskomplex, hvilket icke är fallet med ordet stamma, som ofta, särskildt i skaldespråket, varder liktydigt med ordet härstamma.
Dels till hjälp för den med ämnet mindre förtrogne, dels i syfte att förmedla öfvergången mellan svensk och tysk-engelsk terminologi på detta område vilja vi dock här begagna uttrycken »slintring eller stamning i nyare bemärkelse» samt »stottring eller stamning i äldre bemärkelse».
Ljudmissbildning.
Oral ljudmissbildning eller slintring (stamning i nyare bemärkelse).
Den art af ljudmissbildning, vi kalla slintring, består, såsom ofvan är antydt, däruti, att mundelarna antingen på grund af naturlig svaghet eller ohejdad vana ej med tillbörlig kraft och bestämdhet insättas i det läge, som är nödvändigt för frambringandet af ett visst konsonantljud, och följden häraf varder den, att munställningen lätt slinter öfver i en annan,
