Sida 222
Om klang-l och tjock-l.
Det gemensamma för de olika slagen af 1-ljud är: tungspetsens muskelspänning slapp eller vid, den utandade luften utströmmar längs tungans sidoränder.
Det högsvenska l-ljudet, klang-l, l2, är en sidvarts öppen,, vid, klingande halfkonsonant, väsentligen frambragt genom den vida (löst spända) tungspetsens tryckning mot den öfre tandradens fäste; det högsvenska 1-ljudet i le, alla. Eller: medan röstbanden tona, tryckes den uppåt-bakat böjda tungspetsen med vid muskelspänning mot den öfre tandradens fäste, då ett svagt, ofta knappt hörbart smäll-ljud uppstårr hvarvid sålunda munrummet framtill afspärras i midten,, medan samtidigt luften utströmmar genom de öppningar i munrummets bakre del, som bildas mellan tungans sidokanter och kindtänderna, eller genom en öppning vid blott den ena sidan, medan den andra förblifver spärrad genom tungans tryckning mot kindtänderna. När tungspetsen lemnar detta sitt läge och luften mellan öfverkäken och den löst spända tungans öfre yta utstötes, uppkommer ett något starkare, smällande eller »plaskande» ljud, hvilket senare är betecknande för det fullständiga l-ljudet, sådant det höres i slutet af ett ord eller framför vokal eller annan konsonant än dr t och n.
Anm. I sistnämda fall uppstår ej vid detta l-ljud något starkare smäll-ljud, emedan tungspetsen ej släpper tandfästet, utan liksom glider öfver i d-, t- eller n-läget. Sålunda är det fullständiga 1-ljudet delvis ett explosivljudr som framför d, t och n blir ofullständigt.
Det s. k. tjocka l-ljudet. Af detta ljud kunna tvenne hufvudarter urskiljas, nämligen det starka eller fullständigt bildade samt det svaga eller liksom förkrympta tjocka l-ljudet. Det starka tjock-l bildas sålunda, att tungan först böjes uppåt-bakåt mot främre eller mellersta delen af hårda gommen, hvarefter hon i l-ställning med en bågrörelse slungas mot munhålans botten, under sin väg först berörande
