Sida 319
Skratta, mina barn och vänner! Säg, om någon af er känner Den som står och spänner etc.
Så äfven i Bergströmskans porträtt i slutstrofen, där löjet når sin spets:
Men säj mig reson:
Hvarför sitter hon Med en fågel uti näfven? Jo, reson är den, Att dess äkta vän, Fader Bergström, lefver än.
Ett bland de märkligaste bidragen till detta ä-ljudets begabbande lynne lemnar dock fru Lenngrens Porträtterna, där satiren stundom för hela massor af ä-ljud in i elden, t. ex.:
En dag -- Gud vet hur det var fatt -- När hon med kammarpigan satt Uti den stora saln, beklädd med gyllenläder Samt här och där med ett porträtt Af hennes högvälborna ätt, Hon i sitt höga sinne tänkte: Om jag likväl så lågt mig sänkte -- -- -- -- -- -- -- Men se nu väl på denna damen I den ovala vackra ramen, Som i sin höga barm den där buketten bär -- Se hitåt -- inte på den där -- Hvad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa! Se, hvilken ädelt buktad näsa! Kung Fredrik blef en kväll i denna skönhet kär, Men hon var dygden själf och började att fräsa Och kungen underdånigt snäsa, Så att han blef helt flat och sade: »Ack, ma chére, Bevars, hvad hon är fasligt fjär!»
Till belysning af språk/juden såsom uttryck för kraftiga och veka stämningar.
l det ofvan anförda hafva vi sökt visa, huruledes vokalljuden äro de förnämsta bärarne af den motsats i
