Det muntliga föredragets konst

döda ämne, i hvilket han formar, tycks hafva erhållit en med det andliga innehållet öfverensstämmande lifsfärg.

Att med ljud söka efterhärma sinliga förnimmelser är städse en färdighet, men att med tillhjälp af språkljud skildra rent andliga tillstånd, känslor, affekter och lidelser, är en konst, som i regeln kännetecknar den äkta språkkonstnären och den verklige skalden. Han varder nämligen alltefter graden af sin språkinstinkt och språkfärdighet i denna riktning ett slags tonsättare i språkljud, en tonskald, som till sin text, här representerad af de sammanstälda ordens inre mening eller innehåll, samtidigt skapar en språkljudsmusik, som i högre eller lägre grad gör hvarje äkta skaldestycke eller alster af vältalighet till ett slags språkljudssymfoni.

Äfven här dock kunna vi göra samma iakttagelser som på det rent musikaliska området. Äfven en i musikaliskt hänseende grundligt bildad person kan stundom hängifva sig åt njutningen af ett musikaliskt mästerstycke utan att särskildt lägga märke till någon viss del af detsamma, om han också tydligt förnimmer och uppfattar det konstnärliga i det helas byggnad. Men vid afhörandet af ett annat musikaliskt konstverk kan äfven en i musikaliskt hänseende mindre bildad person stundom ej undgå att känna sig anslagen eller gripen af ett visst ackord, en öfvergång, en hel sats o. s. v., såsom t. ex. på flere ställen uti ouverturen till Don Juan, i Chopins bekanta sorgmarsch, nästan i hvarje af Beethovens berömdaste symfonier liksom i Wagners effektfulla tonmassor o. s. v. På samma sätt skall man i vissa poetiska mästerstycken ej vara i stånd att upptäcka någon särskild art af språkljudssymbolik, några särskilda ackordföljder af ljusa och veka eller dunkla och starka ljud, ehuru stycket detta oaktadt kan vara en fulländad språkljudssymfoni, medan man i ett annat stycke af samme författare eller i nästan hvarje alster af en annan skald eller språkkonstnär ständigt mötes af dylika företeelser. Orsaken till denna skiljaktighet ligger naturligtvis däri, att det är de starka sinnesrörelserna, affekterna och lidelserna, som sträfva att uttrycka sig i dylika skarpt framträdande ton- eller språkljudsförbindelser. Häraf följer, att om också en konstnärligt