Sida 302
Förord
och där liksom genombrutna af glimtar från i-klassen -- när dessa uppbära ett motsvarande skönhetsinnehåll, ej sällan ger ett intryck, som erinrar om den underbara skiftning i violett och ljusgrönt på en genomskinlig guldgrund, som man stundom kan iakttaga äfven vid en nordisk solnedgång. Så här ljuder det då:
Din blomning, sluten än i knopp, Skall mogna ur sitt tvång; Se, ur vår kärlek skall gå opp Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, Och högre klinga skall en, gång Vår fosterländska sång. (Fänrik Ståls sägner, Vårt land.)
Eller också så här:
Nu stråla blomsterprydt, o land, Höj öfverallt en löfrik strand Ur sommarvarma vågen, Låt rodna dina fjällars topp, Låt skimra dina strömmars lopp Och slå mot himlabågen I glans ditt Saima-öga opp! (Fänrik Ståls sägner, Den femte juli.)
Man lägge särskildt märke till det ljudsköna ordet himlabågen, i hvilket den starka motsatsen mellan det vekt ansatta obetonade i-ljudet i »him» och det likaledes vekt ansatta men betonade dunkla ljudet i »bå» liksom upplöses af det mellanliggande öppna, af klang-l inledda a-ljudet, så att alla tre ljuden komma att bilda något som liknar ett fulltonigt ackord, ytterligare förskönadt af det obetonade ljusa klangljudet i slutstafvelsen. Man försöke blott att i stället för himlabågen insätta himmelsbågen eller himmelbågen, då man lätt skall märka de sistnämda ordens underlägsenhet i fråga om ljudskönhet. Hvad som blifvit anmärkt om himlabåge gäller äfven till någon del om det likaledes vackra ordet Saima-öga, ehuru vokalackordet i dess tre första stafvelser icke är så fulltonigt som i det förstnämda ordet.
Hämmas åter å-ljudet af klangnedstämmande utgångsljud, särskildt explosivljuden p, t, k eller förbindelser af sådana,
Källa: Project Runeberg ·