Sida 306
Förord
mörkt, bo och tro eller trott, ljum och struts, ny och bryta eller skryta;
2:o) att den mörka slutna vokalen o, hvilken i ljud-karakter närmast liknar hufvudvokalen u, lätt antager ert mörk färg, antingen den förekommer i vek eller stark konsonantförbindelse -- blod kan sålunda ljuda lika mörkt som vrok eller tok -- men att de öfriga mellanvokalerna och särskildt de ljusare i regeln måste förekomma i kraftiga* konsonantförbindelser, om de utan motsträfvighet skola antaga en mörkare färgton. Sådana ord som stred, het, bräcka, sträcka, fä, ryka, stryka, rök, strök, tung o. s. v. kunna lättare antaga en mörk färg än sed, ved, sälla, väfva, ny, byn, skyn, hö, lön, öm, ljung o. s. v.
Ett intressant prof på det mellanmörka slutna ö-ljudets-användning för att uttrycka vemod eller vemodsblandad sorg rinner man i de välbekanta konstnärligt formade stroferna:
-- -- -- -- -- Åh, herre Gud, är det sant? Är han döder, Vår vän, vår bror? Hvad mitt hjärta det blöder! Nyss satt han bland oss så frisk och så roder Och kvad en stump för de lyssnande bröder. Ack, fåfängt vi söka i norr och i söder En sådan kamrat! Ja döden skjuter så blindvis som Höder, Och Loke skrattar, men Balder förblöder; Och eken faller, som rankorna stöder. Men svampen frodas, som märgen föröder. Ack, fåfängt vi söka i norr och i söder En sådan kamrat. -- (G. Wennerberg: Gluntarne, En kväll på kyrkogården.)
Märkligast bland mellanvokalerna är dock måhända ä-ljudet, emedan det stundom tycks bortkasta sitt likgiltiga skaplynne och uppträda med en karakter, som icke återfinnes hos någon af de öfriga vare sig hufvud- eller mellanvokalerna, vi mena detta ljuds ofvan antydda förmåga att särskildt lämpa sig för uttryck af gäckeri, mer eller mindre godmodigt förlöjligande o. s. v. Huruvida denna karakter är konstant, tilltro vi oss icke att afgöra, men märkligt är, huru ofta detta ljud för dylika ändamål användes särskildt af Bellman, fru Lenngren m. fl. Man erinre sig blott:
Källa: Project Runeberg ·