Det muntliga föredragets konst

emellertid tillhöra en föråldrad ståndpunkt. Orden stottra, stottring äro, anse vi, ur nästan alla synpunkter förträffliga ord. Deras bildning strider icke mot vårt språks lagar, deras ljud efterhärma på ett tydligare sätt än orden stamma och och stamning de stötljud, som äro så egendomliga för det ifrågavarande felet, och de fylla slutligen en verklig lucka i vårt språk, hvarför de utan tvifvel lätt kunna införlifvas med detsamma.

Men om detta medgifves så uppstår en ny fråga: huru skola vi beteckna den orala ljudmissbildningen eller oförmågan att riktigt uttala g, k, tj, s o. s. v.? Att i enlighet med tyskt och engelskt språkbruk öfverflytta orden stamma och stamning på detta fel skulle ur flere synpunkter väcka anstöt hos ett svenskt öra, emedan dessa ord endast delvis begagnas för att beteckna ett dylikt fel eller endast i det fall, då det åtföljes af upprepade artikulationsförsök, som förleda till det oriktiga antagandet, att man här hade att göra med en verklig s. k. stamning. Härtill kommer ännu en annan viktig omständighet. Endast för det felaktiga uttalet af s-ljudet eger vårt språk en särskild benämning, nämligen läspning, hvaremot språket saknar dylika benämningar för motsvarande fel inom det öfriga konsonantområdet. Skulle vi sålunda försöka använda ordet stamning i stället för ljudmissbildning, så skulle följaktligen läspningen blifva en art af stamning, hvilket ur svensk språklig synpunkt vore ohållbart. I denna terminologiska nöd tyckes sålunda intet annat återstå än att äfven för beteckningen af denna art af felaktig artikulation anskaffa en ny term. Ordet ljudmissbildning är visserligen uttrycksfullt, men ovigt och svårhandterligt i likhet med nästan alla dylika på analytisk väg bildade ord, hvartill kommer, att äfven snöflingen måste anses som en art af ljudmissbildning. För den orala ljudmissbildningen, föreslå vi därför de på stammen slint och i analogi med stottra och stottring byggda orden slintra och slintring. Mundelarna »slinta» vid den felaktiga artikulationen ur sitt åsyftade läge, och det åsyftade ljudet »slinter» också undan, innan det hunnit på ett tillbörligt sätt formas. Med tillhjälp af dessa termer kunna vi också utan svårighet erhålla beteckningar för de olika slagen af oralt konsonantiska missbildningar, såsom g- eller k-slintring,