Tillbaka Read Runeberg

Det muntliga föredragets konst

Originalsida 328
Originalsida 328
Originalsida 328
Originalsida 329
328–329

Sida 328

Förord

att hos stottraren utvecklar sig ett habituelt själstillstånd, i hvilket missmod och fruktan, stundom stegrad till ångest, utgöra hufvuddraget, samt att dessa affekter särskildt frammanas af den talandes föreställning om, att han under talet skall öfverfallas af stottring.

De kännetecken, som skilja stottring från ljudmissbildning (slintring och snöfling) äro väsentligen följande:

Ljudmissbildningen är en organisk störning, hvilken beror på något fel eller abnormitet i talverktyget öfver hufvud eller någon af dess delar, tunga, gom, läppar o. s. v., såsom förlamning, defekt eller annan missbildning, medan orsaken till den organiska störning, som kallas stottring, måste sökas inom andra områden, ehuru ljudmissbildning och stottring undantagsvis förekomma samtidigt.

Stottraren är i stånd att uttala hvarje enskildt språkljud riktigt och möter endast hinder vid ljudsammanbindningen, hvaremot det är just uttalet af det enskilda ljudet, som vållar ljudmissbildaren svårigheter.

Ljudmissbildningen är ej åtföljd af den för stottringen egendomliga muskelkrampen.

Hos ljudmissbildaren förnimmes intet af den ångest eller fruktan, som känneteckna stottraren, hvarför också den förre vanligen talar bättre, den senare sämre, då hans uttalsfel varder föremål för undersökning.

Rytm och melodi bidrager att underlätta stottrarens uttal, så att hans fel antingen alldeles icke eller endast obetydligt förmärkes under sång och rytmisk framsägning, hvaremot ljudmissbildningen under dylika omständigheter visar sig oförändrad.

Vid ljudmissbildningen framträder ej såsom vid stottringen något missförhållande mellan andningsverksamheten å den ena samt den tonbildande och artikulatoriska verksamheten å den andra sidan.

Källa: Project Runeberg ·