Sida 330
Förord
I Kina lär stottringen icke alls förekomma, hvilket man tillskrifver språkets beskaffenhet, dess mindre komplicerade ljudförhållanden och framför allt dess musikaliska egendomlighet, i det samma ljudförbindelse ofta måste tjänstgöra i en mängd olika betydelser, hvilka endast kunna särskiljas genom ordens olika tonansättning eller melodi.
Likaledes är det märkligt, huru jämförelsevis sällan detta fel förekommer hos det kvinliga könet. Vissa författare, t. ex. Coën, uppgifva, att förhällandet mellan kvinliga och manliga stottrare ställer sig som l till 8, medan fransmannen Colombat uppgifver, att han från 1827 till 1840 behandlat 452 stottrare, bland hvilka funnits 379 män och blott 21 fullvuxna kvinnor samt 52 barn af båda könen. Stottringen synes vara starkt påverkad af de organiska förhållandena under tandskiftnings- och pubertetsperioden, mildras eller försvinner stundom, men ökas i andra fall med åren, hvarför uppfostraren bör taga sig väl till vara för att låta detta onda ostördt utveckla sig hos barnen i förhoppning om dess försvinnande med tilltagande ålder. Att stottringen stundom kan bero på ärftliga anlag, liksom den inom samma familj kan öfverföras medelst psykisk smitta synes otvifvelaktigt. Sålunda förtäljer Gutzmann d. y. om en fader och sex söner, som alla voro stottrare i så hög grad, att de ej kunde på ordets väg meddela sig med hvarandra, så vida de ej fingo i trösktakt bearbeta sina nedre extremiteter.
För den ytlige betraktaren eger stottraren äfven en komisk sida, hvarför också lustspels- och farce-författare i både äldre och nyare tider ofta begagnat sig af stottrare-typen för att väcka löje. Intet kan dock vara mera tanklöst eller hjärtlöst än ett dylikt betraktelsesätt. Bakom det skenbart lustiga ligger nämligen ofta ett sorgespel af det mest svårmodiga innehåll. Gutzmann d. ä. berättar följande om en stackars referendarius. När denne man befann sig ensam på sitt rum, kunde han i det mest flytande språk
Källa: Project Runeberg ·