Det muntliga föredragets konst

nödigt, orden till en början kunna sönderdelas, t. ex. apor teka, tekare, apotekare.

Så snart möjligt är, öfvergår man därefter till försöket att uttala enkla satser i bunden stil med strängt iakttagande af rytm och betoning utan att dock den framsägande tillätes att markera versfötterna eller att, såsom det heter, skandera versen.

Därefter vidtager uppläsningen af strofer i bunden stil, sedermera af stycken i obunden. Efter vunnen större färdighet fortsätter man med öfningar i dramatisk samläsning, hvilken bildar öfvergången till det fria föredraget af inlärda stycken, af personens egna tankar, öfningen att med ledighet och lätthet besvara frågor med anledning af ett uppläst eller framsagdt stycke eller frågor af annat slag.

Regler för stottrare.

Hvad den stottrande har att iakttaga skulle kunna sammanfattas i följande grundregler:

Undvik, så vidt möjligt är, att tala, då ni befinner er i någon upprörd eller alltför liflig sinnesstämning.

Nödgas ni under dylika omständigheter att yttra er eller skulle ni eljest förnimma någon beklämning, fruktan eller ångest vid tanken på hvad ni ämnar säga, så tag först några lugna, lätta andedrag med mellangärdsandning dels för att erhålla tillräckligt luftförråd, dels för att medelst denna åtgärd undanrödja den blodstockning, som sammanhänger med luftbristen och vanligen utgör den fysiska orsaken till känslan af beklämning.

Börja i regeln aldrig edert tal utan en föregående lätt inandning, ansätt ordet lugnt och stilla samtidigt med utandningen och hushålla med luftförrådet.

Tänk först och tala sedan, »först besinna, s e'n begynna».

Försök icke att språng- eller stötvis uttrycka edra tankar, utan uttala ljud, stafvelser och ord efter hvarandra med naturlig betoning. Låt talet vara gång, ej hopp eller språng.