Sida 362
Förord
Ofta åstadkom mes släpningen medelst en mer eller mindre regelbunden inskjutning af ett dunkelt e-ljud efter stafvelsens vokal, hvilken allt efter sin art färgar det dunkla biljudet, t. ex. jaeg -- tyecker -- aett -- haen -- äer -- een -- dåelig -- meenniskaa(e). Ofta ökas felet därigenom, att knekaren inskjuter ett slags fyllnadsljud, t. ex. ah eller hm, mellan en del af orden (mellanljudning), t. ex. jaeg -- äh -- tyecker -- aett -- haen -- äer -- äh etc. eller: jaeg -- hm -- tyecker etc. Stundom begagnas mellanljuden som bromsare utan tillhjälp af det vokaliska glidljudet.
Ett annat sätt att hämma framsägningens naturliga rytm ligger i det icke så sällan förekommande felet, att den talande gör ett onaturligt uppehåll mellan samhöriga satsdelar eller under talet liksom sätter punkt på sådana ställen i satsen, där icke ens ett komma vore tillåtligt. Detta fel, som skulle kunna kallas »misspunktning» förekommer vanligast hos litterärt bildade personer, som önska ge sitt föredrag en oklanderlig logisk eller estetisk form, men af ett eller annat skäl sakna herravälde öfver densamma under fritt föredrag. Stundom tycks uppehållet framkallas däraf, att personen i vissa ögonblick känner sig öfverväldigad af själfva tankeinnehållet, antingen förbluffad öfver dess djup eller hänförd af dess slående sanning, obegripliga nyhet eller förunderliga skönhet, och därför icke kommer ur fläcken. Än åter beror felet, t. ex. hos juridiskt bildade personer, på vanan att diktera sina tankar till protokollet, så att en dylik »misspunktare», äfven när han uppträder t. ex. som riksdagstalare, ger ett intryck, som om han stode och dikterade inför sin renskrifvare. Han säger t. ex.: Det nu föreliggande (paus) förslaget innehåller i (paus) § 8 etc. Är slutligen en så beskaffad talare hemfallen åt vanan att söka liksom utfylla eller maskera sina oberättigade konstpauser medelst harklingar och spottningar, hvilka ofta mycket oförsiktigt utslungas både åt högern och venstern, så förfelar en dylik talare i regeln icke att göra ett. visst »intryck», äfven om detsamma icke varder det åsyftade. Äfven dylika uppehåll, utfylda medelst harkling utan spottning, t. ex. hos personer, som alltför ofta använda detta konstgrepp såsom en signal till sina åhörare att lystra till hvad som nu skall komma,
Källa: Project Runeberg ·