Sida 275
Kauri ...
kautsjuken med svafvelantimon eller svafvelarsenik åstadkommer vulkanisering. Numera behandlas kautsjuken vanligen med en blandning af 40 delar kolsvalla (eller petroleum-eter) och 1 del klorsvafvel, upphänges sedan i ett lagom varmt rum, der kolsvaflan får afdunsta, och kokas slutligen med kalilut, för att öfverskott af svafvel må bortskaffas, hvarefter varan tvättas ren från alkali och är färdig. En annan, för mindre föremål särdeles lämplig metod består i att vulkanisera kautsjuken genom upphettning under högt tryck med en lösning af svafvelkalium. På sådant sätt vulkaniserad kautsjuk är svart, under det att den vanliga är grå. Enär stycken af vulkaniserad kautsjuk ej klibba samman och ej låta sig förenas medelst lösning af kautsjuk i kolsvafla (det vanliga kittet för kautsjuk-föremål), måste de saker, som skola vulkaniseras, först göras färdiga af vanlig kautsjuk. -- Den vulkaniserade kautsjuken är, som bekant, ett material, hvilket inom den moderna industrien fått den mest mångsidiga användning man gerna kan tänka sig; det skulle vara lika fåfängt som onödigt att söka uppräkna de tusentals olika föremål, från buffertarna på jernvägsvagnarna till småbarnens skrikdockor, som deraf tillverkas. -- En särskild modifikation af den vulkaniserade kautsjuken är den s. k. horniserade kautsjuken, äfven benämnd ebonit (se d. o.) eller hartgummi, som beredes på ungefärligen samma sätt, men der man genom att mångdubbla tillsatsen af svafvel och ännu mera genom att i den varma kautsjuken inknåda främmande, pulverformiga substanser af de mest olika slag (stundom till en mängd af ända till 80 proc. af det hela) åstadkommer ett material, som genom sin hårdhet, elasticitet och förmåga att antaga glans vid polering fått en mycket stor användning af helt annat slag än den vulkaniserade kautsjukens. De nyssnämnda egenskaperna göra nämligen eboniten till ett godt surrogat för horn och fiskben, på samma gång som den mycket begagnas till billigare galanterivaror (imiterade stenkolsarbeten o. d.). S. J-n.
Kavaj, en stor, lång och med dubbla rader knappar försedd tröja, som allmänt brukas af sjömän.
Kava-kava (kaoua-kaoua), kavarot, bot. farmak., erhålles af Macropiper methysticum Miqu. (Piper Först.), en till nat. fam. Piperaceae K. Br., kl. Diandria L., hörande örtartad växt, som förekommer å Stilla hafvets öar. Växten har skarpa narkotiska egenskaper, och af roten, Radix avae, beredes en tinktur, som ansetts verksam mot kronisk reumatism. Med kokosmjölk bereda polynesierna af växten en rusgifvande dryck, Ava. Bitar af roten tuggas, enligt uppgift, vid infödingarnas sammankomster, hvarigenom en ymnig salivflytning åstadkommes. Man berättar, att denna saliv uppsamlas i en skål jämte de tuggade bitarna af roten, hvars stärkelse genom saliven omsattes till dextrin och socker, som snart öfvergår i alkoholjäsning. Denna alkoholhalt lärer tillgodogöras vid beredning af en rusdryck. O. T. S.
Kavala, stad i turkiska vilajetet Saloniki, vid Egeiska hafvet midt emot ön Thaso. Omkr.
5,000 innev. K. anses vara forntidens Neapolis, der Paulus landsteg på sin väg från Samothrake till Filippoi (Ap.-gern. 16: 11). Neapolis var då hamnstad till Filippoi, liksom K. nu är Seres' hamn. I K. föddes 1769 Muhammed Ali, pascha af Egypten.
Kavaljer (Fr. cavalier, Sp. caballero, egentl. ryttare, riddare, af Lat. caballus, häst; jfr Chevalier). 1. Uppvaktande adelsman vid furstehof; man med belefvenhet och fint skick; herre, i motsats till dam; en dams ledsagare, beskyddare eller förare i dansen; kurtisör, sprätt. -- 2. K. l. högverk, befästningsk. Se Cavalier.
Kavaljererna (Eng. the cavaliers), politiskt parti i England under 1600-talet. Det stod på konung Karl I:s sida i striden mot parlamentet. Jfr England, sp. 554.
Kavalkad (Fr. cavalcade, af Ital. cavalcare, rida, af Lat. caballus, häst), högtidligt tåg till häst (i synnerhet det, i hvilket den i Peterskyrkan krönte påfven ledsagas till Lateranen), festligt ryttarefölje.
Kavalleri (Fr. cavalerie, af Lat. caballus, häst) l. rytteri, krigsv., kallas det af de tre vapenslagen, som strider till häst. Dess förnämsta egenskap är på grund deraf snabbheten, med hvars hjelp det på kort tid tillryggalägger det afstånd, som skiljer det från fienden, för att derefter, med begagnande af den med hastigheten förenade stötkraften, stöta omkull honom och med de blanka vapnen, sabel eller lans, nedgöra honom. Kavalleriet kan sålunda endast uppträda anfallsvis; och blott då, när dess anfall sker öfverraskande, förmår det uträtta något mot nutidens eldvapen, förda af pålitliga trupper. Den betydelse, som kavalleriet härigenom förlorat på slagfältet, har det återvunnit utom detsamma, der det till följd af sin rörlighet väl lämpar sig för alla företag, som måste utföras hastigt och på något afstånd från de öfriga trupperna. För att kunna utveckla sjelfständighet nödgas det vid dylika företag stundom med en del af sin styrka sitta af och strida till fots, hvadan ett eldvapen, karbin eller gevär, måste tillhöra kavalleristens beväpning. Kavalleriet är för sin verksamhet beroende af marken. Det är derjämte dyrt att anskaffa och underhålla samt svårt att utbilda, hvadan det icke kan skapas i hast. I de stora arméerna uppgår det till 1/8--1/10 af infanteriets styrka. Största delen af kavalleriet utgöres numera af det s. k. lätta kavalleriet (dragoner, husarer och hästjägare), till hvilket de med lans väpnade ulanerna äfven måste räknas; men derjämte finnes i de stora arméerna ännu något tungt kavalleri (kyrassierer), utrustadt med kyrass och metallhjelm samt afsedt endast för anfallet på slagfältet. Kavalleriets grund-enhet är sqvadronen, med en stridande styrka af 100--150 man. 4--6 sqvadroner utgöra ett regemente (i Sverige äfven kalladt bataljon), 2--3 regementen en brigad och 2--3 brigader en division (fördelning). -- Kavalleri förekom, vanligen till ganska stort antal, hos forntidens alla österländska folk, och i synnerhet gjorde parternas och skyternas kavalleri sig bemärkta. I Grekland finner man
Källa: Project Runeberg ·
