Sida 319
Kettil ...
ordensmästare samt undanträngde 1559 ordens regerande härmästare, den mindre kraftfulle Fürstenberg. Redan denne hade 1558 på flere håll sökt hjelp mot ryske tsaren Ivan IV Vasiljevitjs angrepp å ordenslandet och dervid äfven vändt sig till hertig Johan af Finland, hvilken endast genom Gustaf I:s uttryckliga förbud hindrades att ingripa. K. gjorde deremot direkt hos den svenske konungen en anhållan om penningelån mot pant af ett eller flere af ordens slott, men konung Gustaf, ehuru mån om ordensstatens upprätthållande, iakttog sin vanliga betänksamhet. Under tiden fullföljde K. genom ett skyddsfördrag med Litaven af d. 15 Sept. 1559 det redan förut inledda närmandet till Polen och slöt d. 26 Sept. s. å. ett fördrag med konung Fredrik II af Danmark, hvaruti denne utfäste sig att försvara stiftet Ösel och Wiek mot rätt att utnämna stiftets biskop. (Härtill nämndes Fredrik II:s egen broder Magnus, hvilken derigenom fick fast fot i ordenslandet och snart blef ett verktyg för den ryske tsarens planer.) Sedan Gustaf I 1560 tillkännagifvit sin benägenhet att medla fred mellan orden och Ryssland, sände K. en beskickning till Stockholm. Men denna fick, efter konung Gustafs död (d. 29 Sept. 1560), vända åter med Erik XIV:s afslag å K:s högt tilltagna fordringar, samtidigt med det att Reval och närliggande delar af Estland underkastade sig den svenska kronan. K., som drömt om att kunna sammanhålla hela ordenslandet och för sin räkning förvandla det till ett verldsligt hertigdöme, såg sig snart, under växande trångmål och till följd af sin egen sjelfviska undfallenhet för Polen, nödsakad att inskränka sina anspråk. Under det att ordens hufvudland, Livland, med Riga, genom fördraget i Vilna (d. 28 Nov. 1561) öfverläts till Sigismund II August i hans dubbla egenskap af storfurste af Litaven och Polens konung, mottog K. Kurland, med Semgallen, såsom hertigdöme under polsk länshöghet och blef tillika ståthållare öfver Livland, hvilken befattning dock 1565, på den livländska adelns begäran, fråntogs honom. I sitt hertigdöme utvecklade han stor organisatorisk förmåga, särskildt med afseende på de kyrkliga förhållandena. Sjelf tidigt hyllande protestantismen, stadgade han nämligen den nya lärans herravälde i Kurland genom en kyrkoordning (1570), hvarjämte det äfven befästes genom Nya testamentets samt lutherska katekesens m. fl. protestantiska religionsböckers öfversättande till lettiska. K. förmälde sig 1566 med prinsessan Anna af Mecklenburg. Död d. 17 Maj 1587. -- Om K:s närmaste efterträdare, sönerna Fredrik och Vilhelm samt sonsonen Jakob, se Jakob, hertig af Kurland. Jakobs son och efterträdare, Fredrik Kasimir (f. 1650, hertig 1682, d. 1698), en slösaktig och njutningslysten furste, efterlemnade vid sin död en sexårig son, Fredrik Vilhelm, och till dennes förmyndare utnämndes, genom ett reskript af konung August II af Polen, hans farbroder Ferdinand, hvilken dock snart måste dela sin myndighet med den unge hertigens moder, Elisabet Sofia af Brandenburg. Men det
nordiska krigets utbrott och Karl XII:s besittningstagande af Kurland (1701) förjagade den hertigliga familjen, och Fredrik Vilhelm kunde först 1710, enligt en överenskommelse mellan hans morbroder Fredrik I i Preussen och tsar Peter, återvända till sitt land. I slutet af samma år förmäldes han med ryska prinsessan (sedermera kejsarinnan) Anna Ivanovna, men dog redan d. 21 Jan. 1711, hvarefter farbrodern Ferdinand var närmast att tillträda regeringen i Kurland. Formligen erkändes denne dock först 1731 af sin länsherre, konung August, och han stannade allt fortfarande i utlandet. Han dog barnlös d. 4 Maj 1737 och var den siste hertigen af Kurland af K:s ätt.
Ketubim [hårdt k]. Se Hagiografa.
Keudell [köjd-], Robert von, tysk diplomat, född 1824 i Königsberg, egnade sig åt den juridiska banan, tills han 1863 af Bismarck anställdes i preussiska utrikesministeriet, der han 1864 blef föredragande råd och 1870 legationsråd. Han förstod att i hög grad vinna Bismarcks förtroende och var honom följaktig i Böhmen 1866, vid verldsutställningen i Paris 1867, under fälttåget i Frankrike 1870--71 och vid besöken i Gastein och Salzburg 1871. Efter att en kort tid hafva förestått den tyska legationen i Konstantinopel utnämndes K. i Juni 1873 till sändebud och 1876 till ambassadör vid hofvet i Rom. K. är ett af den Bismarckska diplomatiens utmärktaste verktyg samt anses hafva väsentligen bidragit till åstadkommande af den mellan Tyskland, Österrike och Italien afslutade trippelalliansen. E. W.
Keulen [kölen], Cornells Janssens van. Se Janson van Ceulen.
Keuper [köjp-], T., geol., var ursprungligen en provinsbenämning i Franken på de oftast röda och brokiga leror, märglar och sandstenar, som der bilda öfversta afdelningen eller gruppen af Trias-systemet. Namnet har sedan, utsträckts till alla bildningar af motsvarande ålder, och med keuper förstår man numera alla till Trias-systemets yngsta grupp hörande bildningar, oberoende af deras petrografiska beskaffenhet. Se vidare Trias. B. L-n.
Keuperformationen l. rättare keupergruppen. Se Keuper.
Keuperlera [köjp-], petrogr. geol., lera tillhörande keupergruppen. (Se Keuper.) Den i nordvestra och vestra Skåne vid större eller mindre djup förekommande keuperleran är till färgen vanligen brunröd och i viss grad kolsyradt kalkhaltig. Den är således ganska lätt skiljbar från de stenkolsförande berglagrens i allmänhet gråa ler- och skifferarter, en omständighet, som är af ganska stor vigt, emedan det visat sig, att i nämnda landskap stenkolslager icke anträffas uti eller under keupergruppens bergarter. E. E.
Keupersandsten [köjp-], petrogr. geol., sandsten, tillhörande keupergruppen (se Keuper), är till färgen gul, röd, rödhvit, grönhvit eller gråhvit. Inom Sverige förekommer den i vestra Skåne tillsammans med brunröd lera m. m. E. E.
Keuru [hårdt k], socken af Kuortane härad och Jyväskylä domsaga, Vasa län, Finland, med
Källa: Project Runeberg · ·
