Sida 395
Kjosen ...
något afseende materielt oriktigt, såsom när en oberättigad person upptagits som arfvinge, eller en arfvinge fått sig tilldelad större arfslott än vederbort. Klander å arfskifte förekommer redan i landskapslagarna, men omnämnes ej uttryckligen i 1734 års lag. Det oaktadt plägar man på sådant klander tillämpa stadgandena om "jämkning sedan arf skiftadt är", hvadan klandertalan bör instämmas på landet inom natt och år samt i stad inom 3 månader, sedan skiftet skedde. -- Klander af testamente, som äfvenledes förekommer i de gamla lagarna, kan ega rum på grund af fel, såväl formella som materiella, hos testamentet samt brister i fullgörandet af "hvad den bör i akt taga, som testamente till godo njuta vill". Talan kan anställas -- inom natt och år, sedan testamentet blifvit arfvingen delgifvet -- endast af närmaste arfvinge, derunder dock äfven den innefattad, som genom annan arfvinges försittande af sin arfsrätt blir den närmaste. -- Dessutom förekommer klander i ofvan anförda betydelse i en mängd andra fall. Nämnas må: klander å förmyndares eller ombudsmans redovisning (bör väckas inom natt och år från det densamma aflemnats); klander af kontokurant köpmän emellan (hvarom den, som mottog räkningen, bör utan dröjsmål tillsäga den, som gaf räkningen, eller, om denne ej kan anträffas, göra anmälan hos öfverexekutor inom 3 månader, sedan han mottog räkningen); klander af räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit (bör instämmas eller hos fordringsegaren anmälas inom 3 månader från räkningens emottagande); klander å utdelningsförslag i konkurs (skall skriftligen hos rätten eller domaren anmälas inom en månad efter den sammankomst, på hvilken utdelningsförslaget till behandling framlagts); klander å konkurssysslomäns redovisning (måste instämmas "inom 3 månader från den dag, å hvilken den för redovisningens granskning utsatta sammankomst upplöstes"); klander å syn i flere fall m. m. -- 2. Sin egentligen tekniska bemärkelse har klander såsom ett af egaren till en lös eller fast sak mot en innehafvare, i hvars besittning saken utan egarens samtycke kommit, väckt käromål om återfående af densamma. Ursprungligen behöfde det ej vara ett fordrande på grund af eganderätt. Den tid, då detta gällde äfven om fast egendom, var visserligen förfluten, redan då våra äldsta nu bevarade rättskällor upptecknades; men beträffande lösören var det ännu på landslagarnas tid tillräcklig förutsättning för klander att man besuttit saken i fråga och mot sin vilja mist densamma. Svaranden, d. v. s. sakens innehafvare, skulle ådagalägga sådana omständigheter, genom hvilka ett sådant förhållande omöjliggjordes, t. ex. att han sjelf tillverkat saken och ej afhändt sig densamma. Till sådan bevisning hade svaranden företrädesrätt (vitsord), d. v. s. att, först sedan han misslyckats, käranden fick framlägga sina bevis. Af någon rätt att freda saken blott med uppvisande af viss tids besittning (häfd) finnas endast få och osäkra spår. Småningom öfvergick klandret äfven af lösa saker till en verklig eganderättstvist; i
1734 års lag är denna förändring fullt genomförd. Äfven der är besittningen, när saken förvärfvats i god tro, förknippad med betydande fördelar. Såvida nämligen sakens egare frivilligt lemnat den ifrån sig, fastän utan att afhända sig eganderätten, t. ex. lånt eller hyrt ut saken, är den, som sedan i god tro åtkommit densamma, ej skyldig att annat än mot lösen utlemna den. För den händelse åter att saken stulits från den rätte egaren, innehåller lagen endast ett dunkelt och mångtydigt stadgande. I rättskipningen har emellertid den meningen alltmer vunnit erkännande att äfven i detta fall en förvärfvare i god tro endast mot lösen behöfver återställa saken. Något förvärf genom häfd af lösören förekommer icke. -- Hvad fast egendom angår, är redan ofvan sagdt, att klander deraf, så långt våra rättsmonument gå tillbaka, varit en strid om eganderätt. Vitsord, d. v. s. rätt att i första hand förebringa bevisning, hade klandrare, som åberopade äldre besittning, dock endast såvida ej vitsordet genom jordens oklandrade innehafvande under viss tid (häfd) öfvergått till svaranden i klanderprocessen. Med tiden fick häfden betydelse icke blott för vitsordet, utan omedelbart för eganderätten. Angående de nu gällande vilkoren för sådant förvärf se Häfd. Då en sak klandras, är innehafvaren skyldig att tillsäga dem, som jämte honom hafva intresse i att tillbakavisa klandret, således fångesmän och medarfvingar på grund af deras skyldighet att, om saken frånvinnes innehafvaren, gifva honom ersättning (se vidare Hemul). -- I Danmark och Norge skall en lös sak, ehvad den med eller mot egarens vilja kommit ur hans omedelbara besittning, utan lösen till honom återställas. Endast i fråga om penningar, skuldebref, konnossement o. d. befriar god tro vid besittningens förvärfvande från utlemningspligten; deremot hafva stadgandena om viss tids häfd tillämpning äfven på lösören. Klander af fast egendom företer inga anmärkningsvärdare skiljaktigheter från hvad som gäller i Sverige. -- Den finska rätten öfverensstämmer med den svenska, så när som på två afvikelser: dels finnes i Finland ingen motsvarighet till den nya svenska lagen om häfd af 1881, dels tolkar man der i allmänhet 1734 års lag så, att stulna saker skola utan lösen återställas, äfven om innehafvaren i god tro förvärfvat desamma. Hj. H-d.
Klandestin (Lat. clandestinus, af clam, hemligen), hemlig, förstulen.
Klang, musikt., i dagligt tal oftast detsamma som ton (se d. o.). I den vetenskapliga akustiken plägar man skilja mellan tonen, såsom en enkel rad af periodiska svängningar, och klangen, såsom en sammansättning af flere rader dylika svängningar, således af flere enkla toner, vare sig dessa tillsammans utgöra den s. k. "naturharmonien" -- d. v. s. grundtonen jämte dess mer eller mindre märkbara harmoniska bitoner (se Aliqvot-toner) --, eller de äro med konst sammansatta till ett ackord (treklang, fyrklang o. s. v.). I sjelfva verket utgör den naturliga harmonien förebilden för den konstnärliga, och hvarje dur-treklang är
Källa: Project Runeberg · ·
