Sida 397
Kjosen ...
lithologie, oder gesteinslehre"), ehuru i helt annan bemärkelse, sådana klotformiga eller annorledes skapade konkretioner (se d. o.), hvilkas inre del är liksom en kärna skild från det yttre skalet och hörbart rörlig inuti detta, så att vid skakning ett skallrande eller klappande ljud förnimmes. Ett sådant förhållande eger rum t. ex. med en och annan flintboll eller flintkörtel ur kritlagren. E. E.
Klapphingst kallas en hingst, hos hvilken endast en af testiklarna nedhänger i pungsäcken och den andra finnes i ljumsk-kanalen eller i bukhålan. Den förre är vanligen förstorad, den andre deremot ringa utvecklad. Sådana hästar äro ofta svåra att handtera och derigenom af mindre värde. De kunna dock användas äfven såsom afvelsdjur, ehuru sådant sällan eger rum. Genom operation kunna båda testiklarna aflägsnas, hvarvid dock större fara för djurens lif är för handen än vid kastration af hingstar, hos hvilka testiklarna hafva normalt läge. Hos föl inträffar det icke sällan, att den ene testikeln först vid 2--3 års ålder nedtränger i pungsäcken. C. A. L.
Klappholz (T.; egentl. "klappträ"), boktr., en aflångt fyrkantig kloss af hårdt trä, väl släthyflad å undersidan, brukas till att jämna "formen", sedan denna lagts på fundamentet, så att ingen stil eller del af formen må stå upp öfver det öfriga. Man öfverfar då formen med klappholzen, på hvilken man samtidigt klappar lindrigt med en hammare.
Klappjagt. Se Jagt, sp. 998.
Klapplöpare, sjöv., en smal tågända eller lina, som är skuren genom tvänne enkla block, och hvars ändar äro fästa vid något föremål, såsom en båt eller dylikt, hvilket sålunda kan halas från det ena blocket till det andra. L. H.
Klappmytsen l. Blåssjalen, Cystophora cristata, zool., hör till underfamiljen klappmytsar (Cystophorina) af de egentliga själarnas familj (Phocidae) och ordningen själdjur inom däggdjurens klass. Han har stort och bredt hufvud med kort, bred och tjock nos samt ögonen mestadels riktade uppåt. Halsen är kort och tjock, men tydligt afsatt från hufvudet. Kroppen är tämligen långsträckt, föga nedplattad, tjockast framom midten och baktill starkt afsmalnande. Hos den äldre hannen äro huden och den underliggande bindväfven ofvanpå nosen och hufvudet till midten af hjessän lösa och slappa samt kunna uppblåsas till en blåsa (eller så kallad mössa, hvaraf djuret erhållit sitt namn). Denna är långs midten ryggad, aflång, kullrig, framtill utsträckt till ett slags kort snabel och der försedd med ett par till näsborrarna ledande öppningar. Färgen är hos den äldre hannen ljust askgrå, med oregelbundna, svartaktiga fläckar, undertill gulhvitaktig, med dylika glesare och mindre skarpt begränsade fläckar. Blåsan är svartbrunaktig, ofvan ljusare, nästan hvitaktig, men likaledes fläckig. -- Klappmytsen är egentligen hemma vid amerikanska sidan af norra Atlanten, men träffas äfven vid Island och Jan Mayen, dessutom tillfälligtvis vid Englands och Norges kuster. Arten är sällskaplig, tillhör öppna hafvet,
flyttar under vissa årstider, men uppträder icke i stora massor; hälst håller han sig på drifisen, men förekommer äfven på fast is i bukter och vikar. Under Mars lär honan yngla på aflägsna drifismassor, till hvilka hon kort förut begifvit sig. I början af Maj närmar klappmytsen sig kusterna, aflägsnar sig åter under Juli och återkommer i Augusti efter att sannolikt hafva parat sig under bortovaron. Klappmytsen är modig och ilsken samt angriper ofta, då han blifvit sårad. Hannarna kämpa ifrigt med hvarandra under parningstiden och blåsa, då de retas eller skrämmas, upp den på hufvudet belägna blåsan, hvilken troligen tjenar till att göra nosen mindre ömtålig för stötar. Djurets föda utgöres af stora fiskar, men äfven af kräftdjur. C. R. S.
Klaproth. 1. Martin Heinrich K., tysk kemist, f. 1743 i Wernigerode, blef biträde på ett apotek i Berlin, hos kemisten Valentin Rose, efter hvars död K. öfvertog apoteket, och fick sin vetenskapliga uppfostran af Roses bägge söner, den sedermera som kemist och analytiker bekante Heinrich R. och geologen Gustaf R. Vid upprättandet af Berlins universitet blef K. derstädes 1810 professor i kemi. Död 1817. K. var en af sin tids mest framstående kemister och den förste, som i Tyskland antog Lavoisiers system. Han föreslog 1792 Berlins akademi att underkasta försöken öfver förbränning och oxidation en granskning, hvilken bekräftade Lavoisiers uppgifter. K. var hufvudsakligen mineral-analytiker och en noggrann analytiker, den förste, som oförfalskadt offentliggjorde sina analyser, sådana de utfallit och ej mer eller mindre ändrade efter tycke och smak, som förut varit brukligt. Han undersökte flere hundra mineral qvantitativt och upptäckte derunder grundämnena uran (1789), zirkonium (s. å.), titan (1795) och cerium (1803, samtidigt med och oberoende af Berzelius och Hisinger). Bland K:s undersökningar intaga de öfver meteorstenarna och honingstenen en framstående plats. Hans många, i samtida tidskrifter spridda afhandlingar samlades till ett arbete i Beiträge zur chemischen kenntniss der mineralkörper (1795--1810), hvartill sluter sig det 1815 publicerade arbetet Chemische abhandlungen gemischten inhalts. -- 2. Heinrich Julius von K., tysk orientalist, den föregåendes son, f. i Berlin 1783, blef 1804 adjunkt i orientalisk filologi och literatur i Petersburg. Året derefter medföljde han en till Kina afsänd rysk beskickning och vann en riklig skörd för sina asiatiska språkstudier, ehuru beskickningen knappt hunnit öfver gränsen till Mongoliet, då den måste vända om. En annan resa, som K. 1807--08 företog till Georgien och öfriga Kaukasus-land, lemnade i flere afseenden vigtiga resultat, framlagda i det af honom utgifna "Archiv für asiatische litteratur, geschichte und sprachkunde" (1810) samt i hans Reise in den Kaukasus und nach Georgien (1812--14; "Resa på Caucasus", sammantryckt med Mac Farlanes "Konstantinopel år 1828", 1:sta b., 1830) m. fl. arbeten. I Dec. 1810 fick K. anledning att begifva sig till Berlin, och af orsaker, som icke äro tillräckligt
Källa: Project Runeberg ·
