Sida 407
Klassval ...
belägringskriget, kallades han s. å. till ledamot af komitén för Stockholms och Mälaredalens befästande samt uppgjorde planer, detaljer och kostnadsförslag för befästningarnas utförande. Sedan han 1858 blifvit öfverstelöjtnant vid kåren och öfverste i armén, utnämndes K. i slutet af s. å. till generalmajor och chef för Ingeniörkåren, hvilken (från 1867 under namnet Fortifikationen) stod under hans ledning till 1868, då han på begäran erhöll afsked från sin chefsbefattning. K. utnämndes då till generallöjtnant i armén. 1869 erhöll han afsked ur krigstjensten. Förutom ännu en 1860 i delvis militäriskt ändamål anträdd resa till Italien, dervid han i början af 1861 öfvervar Gaëtas belägring (relaterad af K. i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift), gjorde han för ett uteslutande fredligt värf flere särskilda resor, sedan han 1850 förordnats till chef för byggandet af Nationalmuseum i Stockholm, hvilket maktpåliggande företag fullbordades 1865. K. kallades 1848 till ledamot af Vetenskapsakademien, erhöll 1858 adlig värdighet och blef 1874 filos. jubeldoktor. Död i Stockholm d. 5 Maj 1884.
Klef, ett något mindre brant ställe, på en för öfrigt tvär och obestiglig bergsida, vid hvilket man kan "klifva" eller på annat sätt färdas upp till bergets öfre del. Å de tvärbranta bergen Halle- och Hunneberg i Vestergötland finnas flere sådana "klef," t. ex. Skötteklef och Storegårdsklef å det förra samt Floboklef, Storeklef, Presteklef och Byklef å det senare. E. E.
Klef, langobardisk konung, vald till Alboins efterträdare år 573, men mördad redan efter 18 månaders regering (år 575). S. F. H.
Klefter. Se Armatoler.
Klefva. 1. Socken i Kinne härad. Se Kinne-Klefva. -- 2. Socken i Vilske härad. Se Vilske-Klefva. -- 3. Bruksegendom i Jönköpings län, Alseda socken, vid Emån, ö. om kyrkobyn, består af nickelgrufva och rödfärgsverk, Kibbe nickelverk och qvarn samt en jordegendom af 5 1/4 mtl, taxerad till omkr. 125,000 kr., och tillhör Lessebo bolag i Kronobergs län. Klefva kopparverk privilegierades 1694, utdömdes på 1760-talet, men återupptogs på 1820-talet af bergsrådet Aschan och var sedan i gång till 1879, ehuru malmen bearbetades för erhållande ej af koppar, utan af nickel. 1876 utgjorde brytningen af nickelsten 53,446 kg., till ett värde af 75,440 kr., men 1878 endast 13,921,6 kg., med ett värde af 6,552 kr.
Klein, Johann Adam, tysk målare och berömd raderare, f. i Nürnberg 1792, d. 1875 i München, visade tidigt håg för bildande konst och blef redan vid 8 år satt i skola hos en ritlärare, Zwinger, hos hvilken han fick kopiera raderingar och lade grunden till sin stora säkerhet i teckning. Derefter kom han i lära hos en tekniskt skicklig kopparstickare, Gabler, under hvilkens ledning han utbildade sig både akademiskt och i teckning efter naturen samt lärde sig raderkonsten. Så förberedd, reste han 1811 till Wien, der han ifrigt skildrade landtfolk och soldater under de oupphörliga
krigstågen, hvilka teckningar på grund af hans utomordentliga noggranhet ega icke ringa betydelse för tidens kulturhistoria. År 1815 återvände han till Nürnberg, arbetade der som förut med radernålen, men lade sig äfven vinn om oljemåleri, hvilket han utförde med samma noggranhet som han raderade. Precisionen i detaljen var dervid hans hufvudsyfte, icke enheten och stämningen; derför hafva hans taflor blifvit torra och hårda, under det att hans raderingar i alla hänseenden äro oöfverträffliga och kunna sättas vid sidan af de bästa i alla tider. År 1816 for han åter till Wien, der han mest målade i olja, hvarefter han öfver Salzburg och Nürnberg begaf sig till Italien. Efter ett par års studier af Italiens folk och natur mera än af dess konst återvände han 1821 till Nürnberg, gifte sig 1823, men flyttade, då hans fru aflidit, 1839 till München, der han omgift lefde i stilla tillbakadragenhet till sin död. -- K. var en äkta konstnär i ordets bästa mening, och hans arbeten hafva alltid varit högt skattade. En samlad upplaga af hans raderingar, innefattande mer än 100 blad, utkom 1844--48, och en sorgfällig förteckning öfver alla hans verk, räknande 366 raderingar, utgafs 1863. -- K:s yngre broder, Georg Gottfried Christian K. (f. 1805, d. 1827), var en framstående kopparstickare. C. R. N.
Klein, Bernhard, tysk tonsättare, f. i Köln 1793, arbetade från 1812 i Paris under Cherubini, blef sedan musikdirektör vid dômen i Köln, kallades 1819 af ministeriet till Berlin för att studera dervarande musikaliska institutioner och blef följande år derstädes kompositionslärare vid det nybildade k. institutet för kyrkmusik samt musikdirektör och sånglärare vid universitetet. Död 1832. K. hade stort anseende såsom kyrkokomponist. Berömda äro hans hymner och motetter för mansröster. Vidare skref han oratorier (Jephta, David, Hiob), responsorier, sonater, ballader m. m. A. L.
Klein, Julius Leopold, tysk literaturhistoriker och dramatisk skald, född i Ungern 1810 af judiska föräldrar, studerade vid universitetet i Wien och sedan 1830 i Berlin, der han blef med. doktor. K. uppgaf snart sin läkarepraktik för att lefva af sin penna. Han blef först teaterkritiker, derefter skådespelsförfattare och frambragte slutligen ett stort, mycket bekant verk om dramats historia. Död i Berlin 1876. -- Endast några af K:s dramer kommo upp på scenen, och de försvunno snart derifrån. Han sökte efterlikna Shakspeare och gaf liksom denne kraftiga uttryck åt lidelsen, men slog ofta öfver till oformlighet, måttlös bildprakt och bisarrt detaljmåleri. Hans dramer höja sig dock afgjordt öfver det vanliga måttet. Böjelse för afvikelser från ämnet och blixtrande paradoxer, kännetecknande för hans dramatiska arbeten, framträda äfven i hans ofulländade verk Geschichte des drama's (13 bd, 1865--76). Detta röjer emellertid en utomordentlig beläsenhet, djup historisk uppfattning och ett fint inträngande omdöme. K:s Dramatische werke (7 bd) utgåfvos 1871--72) Jfr R. Gottschall: "J. L. K., ein essay" (i "Unsere zeit", 1876).
Källa: Project Runeberg ·
