Sida 422
Kleresi ...
sjelfständighetssträfvanden framgår deraf att han kort efter sin ankomst till Ryssland åt en rysk statsman öfverlemnade en skrifvelse, deri han sökte ådagalägga, att tanken om Finlands sjelfständighet var en helt och hållet förflugen idé. Dömd till döden i Sverige, vistades han under de följande åren på olika orter i Ryssland. Efter utbrottet af 1808 års krig infann han sig i Petersburg, der han gaf de ryske statsmännen råd och anvisningar om huru Finlands förhållanden borde ordnas. Enligt hans mening borde ingen sjelfständighet beviljas Finland; landet skulle såsom provins införlifvas med den ryska statskroppen. Någon tid senare torde denne politiske äfventyrare hafva aflidit. M. G. S.
Kliefoth [klifot], Theodor Friedrich Detlev, tysk ortodox luthersk teolog, f. 1810 i Mecklenburg, kallades 1837 till lärare för dåvarande arfstorhertigen Fredrik Frans af Mecklenburg-Schwerin, befordrades 1844 till superintendent i stiftet Schwerin och blef 1850 medlem af den kyrkliga öfverstyrelsen i storhertigdömet. K. är att betrakta såsom den stränga konfessionalismens förnämste målsman i nämnda land. Bland hans skrifter må nämnas: Einleitung in die dogmengeschichte (1839), Theorie des kultus der evangelischen kirche (1844), Die ursprungliche gottesdienstordnung in den deutschen kirchen luthenschen bekenntnisses, ihre destruktion und reformation (1847), Acht bücher von der kirche (bd 1, 1854) och Liturgische abhandlungen (8 bd, 1854--61; bd 1, 2:dra uppl. 1869; bd 4--8, 2:dra uppl. 1858--61). För öfrigt har K. äfven skrifvit kommentarer till flere bibliska böcker samt offentliggjort flere predikosamlingar. Åren 1854--59 utgaf han i förening med Mejer "Kirchliche zeitschrift". P. F.
Klient (Lat. cliens, pl. clientes). 1. I det gamla Rom en person, som stod i beroende af en skyddsherre (patronus). Enligt forntida författares uppgifter skulle Romulus hafva fördelat plebejerna såsom klienter på patricierna såsom patroni. Dessa uppgifter kunna dock så mycket mindre anses tillförlitliga, som klienterna ofta omtalas såsom i äldre tider bestämdt åtskilda från plebejerna, med hvilka de dock senare sammansmälte. Klientförhållandet (clientela) synes hafva varit ett ärftligt förhållande mellan vissa medlemmar af det romerska samfundet och patriciska slägter. Vanligen antages, att klienterna, som tyckas hafva förekommit äfven i andra italiska, åtminstone latinska, samhällen, från början varit underkufvade ur-innevånare, hvilka kommit i beroende af de patriciska slägternas medlemmar. Klientförhållandet ställde sig ungefär på följande sätt. Patronus hade skyldighet att hjelpa sin klient i rättegångar och dervid föra hans talan samt i allmänhet bistå honom med råd och hjelp; klienten å sin sida var förbunden att lemna penningar till att utlösa patronus eller hans söner ur fångenskap samt till hemgift åt hans döttrar, vidare till att erlägga patronus ådömda plikter eller betala politiska omkostnader m. m. Patronus och klient fingo icke föra talan mot hvarandra, ej ens vittna mot hvarandra. Ofverträdelse af förbudet häremot medförde fredlöshet. Vissa slägter, t.
ex. den fabiska, synas hafva egt ett betydande antal klienter. -- Under den romerska republikens senare tid och under kejsaredömet förekom ett annat slag af klienter. Det var fattiga medborgare, ofta frigifna slafvar och deras afkomlingar, som slöto sig till förnäma familjer och förrättade tjenster åt dem eller uppvaktade dem samt å sin sida erhöllo understöd i penningar eller åtnjöto andra förmåner. -- 2. I överflyttad mening och närmast i öfverensstämmelse med ordets betydelse under romerska kejsaredömet kallas i allmänhet den, som åtnjuter en rik eller mäktig persons skydd, hans klient. Äfven den, som anlitar en sakförares hjelp, kallas dennes klient. -- Klientel (Lat. clientela), klientförhållande, beskydd; sammanfattningen af alla dem, som anlita en viss sakförares hjelp eller åtnjuta någons skydd eller försvar. 1. R. Tdh.
Klientel. Se Klient.
Klifland (Isl. Kliflönd, Eng. Cleveland), en landsträcka i England, i nordliga delen af Yorkshire, i det gamla Northumberland. Th. W.
Klimakteriska år (af Grek. klimakter, trappsteg, vändpunkt), fysiol., den öfvergångstid i qvinnans lif, då menstruation och konceptionsförmåga upphöra och hon öfvergår till gumma. Denna period inträder vanligen mellan 40:de och 50:de lefnadsåret, men kan inträffa både tidigare och senare. I sammanhang med denna öfvergångsperiod stå ofta djupt ingripande förändringar i qvinnans organsystem, framförallt inom cirkulations- och nervsystemen. Så uppstå ofta blodvallningar åt hufvudet med flyktig rodnad i ansigtet (calor fugax, "käringbadd") samt retlighet och förstämning i lynnet, stundom åstadkommande verklig sinnessjukdom. F. B.
Klimat. Med afseende på solbanans olika lutning mot horisonten inom olika delar af jorden delades jorden af de gamle geograferna i ett antal bälten genom cirklar, parallella med eqvatorn. Dessa bälten kallades med ett grekiskt ord klimata (sing. klima, egentl. lutning) och voro 24 från eqvatorn till polen, så att den längsta dagen inom två närliggande skilde sig på 1/2 timme. Klimat var således ursprungligen en matematisk eller geografisk bestämning. Numera tages detta ord i fysisk mening, och med klimat förstås sammanfattningen af alla de tillstånd och förändringar inom atmosferen, som vi iakttaga antingen omedelbart genom våra sinnen eller medelbart genom instrument. Dervid komma företrädesvis i betraktande värmegrad, fuktighet, nederbörd, vindens riktning och styrka samt molnmängden, eller himmelens grad af klarhet eller mulenhet. Vore jordens yta öfverallt likartad samt utan höjder och fördjupningar, skulle en orts klimat bestämmas uteslutande af dess läge i förhållande till eqvatorn, men nu kunna orter på samma polhöjd hafva mycket olika klimat. De allmännast inverkande orsakerna till klimatets olikhet äro, utom polhöjden, höjden öfver hafvet, markens beskaffenhet, omgifvande eller närbelägna bergssträckors riktning och höjd, hafvets närhet samt himmelens klarhetsgrad. Inverkan af höjden öfver hafvet ger sig tillkänna framförallt i
Källa: Project Runeberg ·
