Sida 427
Klimatisk kurort ...
Finland. Såsom sådan räddade han arméns förråd i Anjala, hvilka voro nära att falla i fiendernas händer. 1799 upphöjdes K. i grefligt stånd och 1800 till en af rikets herrar. 1802 utnämndes han till general och general en chef i Finland. Då 1808 års krig med Ryssland utbröt, var K. hvarken genom erfarenhet eller naturliga egenskaper vuxen sin plats såsom general en chef. I hans instruktion heter det, "att förnämsta uppmärksamheten "bör egnas åt att rädda hvad af armén frälsas kan; att uti fästningarna Sveaborg och Svartholm bör inkastas så mycket trupper, som utrymmet medgifver, och att den öfriga delen af armén må i möjligaste ordning draga sig åt Österbotten, intilldess med första öppet vatten andra anstalter till landets återvinnande kunna tagas". Men der står tillika: "ehuru Vi, såsom förbemäldt är, anse frälsningen af armén och fästningarnas försäkrande böra blifva förnämsta ändamålet för försvarsanstalterna under påstående vinter, vänta Vi likväl, att I, så långt möjligt blifva kan, söken att den inträngande fienden hindra och emotstå samt icke, förrän nöden påtränger, reträtten företagen". K. fattade denna instruktion nästan såsom ett uttryckligt påbud om en hastig reträtt och förklarade, sedan han anländt till högkvarteret i Tavastehus d. 2 Mars 1808, allt motstånd mot fienden onödigt eller skadligt. Förgäfves talade den åldrige K. N. af Klercker för ett modigare handlingssätt; K. var obeveklig och gaf order om återtåg. Om man än icke kan klandra hans beslut att draga sig tillbaka utan strid, så måste man dock strängt döma det brådstörtade sätt, på hvilket utan orsak detta återtåg utfördes ända till Uleåborg, hvarigenom hela Finland lemnades i fiendens våld. Adlercreutz' seger vid Siikajoki d. 18 April ådagalade slutligen fiendens svaghet och förmådde ändtligen K., som emellertid erhållit fältmarskalksstafven, att rycka söderut, dock icke förr än i början af Juni. Han rörde sig då vida långsammare, än när han tågade undan för fienden; och de af hans generalstabschef Adlercreutz nästan mot hans vilja vunna segrarna vid Lappo d. 14 Juli och vid Alavo d. 17 Aug. jämte Sandels' företag i Savolaks ådagalade tydligt, att kriget hade kunnat föras på ett helt annat sätt, om den minsta duglighet hade funnits hos honom, som hade högsta ledningen. Icke ens efter dessa segrar gjordes dock något, och efter striderna vid Ruona och Salmi d. 1 och 2 Sept. var fälttåget ohjelpligt förloradt. K. begärde då fartyg för att bortföra armén från Finland och styrde kosan till Vasa, hvarigenom möjlighet yppades för fienden att på den kortare vägen till Nykarleby afskära återtåget för svenskarna, om detta måste fortsättas norrut. Döbelns seger vid Juntas d. 13 Sept. öppnade dock vägen, och då den svensk-finska armén dagen derefter under Adlercreutz' befäl utstod sin dödskamp vid Oravais, var K. såsom vanligt ett stycke framför densamma. Seende sig ur stånd att derefter rädda armén, anhöll K. att få återvända till Sverige. Detta vägrades. Men då han d. 29 Sept. afslutit konventionen i Lohtaja
(Lohteå), enligt hvilken armén skulle dragas till Himanko, fick han i föga nådiga ordalag afsked. Efter Gustaf IV Adolfs afsättning (1809), hvarvid K. medverkat, blef han medlem af regeringskonseljen och emottog jämte Adlercreutz och Adlersparre en tacksägelseadress af ständerna. 1809 blef han utnämnd till öfverståthållare i Stockholm, men fick afsked sedan det fersenska mordet (1810) försiggått, utan att han gjort något för att hindra detsamma. K. dog d. 15 Maj 1814 i Stockholm. M. G. S. C. O. N.
2. Klingspor, Fredrik Filip, friherre, ämbetsman, konstälskare, den föregåendes broder, föddes i Jönköping d. 5 April 1761, avancerade vid Jämtlands regemente, der han 1770 blef fänrik, till öfverstelöjtnant, men tog 1795 afsked ur krigstjensten och egnade sig åt den hofsyssla han från 1783 innehade hos hertiginnan af Södermanland. 1806 blef han tjenstgörande kammarherre hos hertiginnan, efter Karl XIII:s tronbestigning 1809 hofmarskalk, 1812 riddarhusdirektör och 1818 ståthållare på Stockholms slott. I sistnämnda egenskap har K. hugfäst sitt minne genom de flere försköningar af slottet han företog för att bringa det i ett fullt värdigt och med Tessins ursprungliga planer öfverensstämmande skick. Så omskapade han Logården från ett skräpigt materialupplag till den nuvarande behagliga planteringen och bedref med ifver terrasseringen af Lejonbacken, hvilken fullbordades ett par år före hans död. K. var äfven en ovanligt framstående konstälskare och konstkännare, egde en vald bok- och taflesamling samt utöfvade miniaturmålning med mycken framgång. Hans karaktershufvud och porträtt skulle hedra äfven en verklig mästare. Död i Stockholm d. 18 Mars 1832. -rn.
Klingsten l. fonolit, petrogr., en bergart, som vid slag med hammare gifver ett klingande ljud ifrån sig. Se Fonolit. E. E.
Klinik (af Grek. kline, säng), med., undervisning vid sjuksängen i medicinens särskilda praktiska grenar, såsom i invärtes sjukdomar (medicinsk klinik), i kirurgiska fall (kirurgisk k.), i barnsjukdomar (pediatrisk k.), i ögonsjukdomar (oftalmiatrisk k.), i öronsjukdomar (otiatrisk k.), i sinnessjukdomar (psykiatrisk k.), i veneriska sjukdomar (syfilitisk k.), i qvinnosjukdomar (gynekologisk k.), i barnförlossningskonst (obstetrisk k.) m. m. Hufvudsaken vid den kliniska undervisningen är att lärjungen genom att få se, undersöka och närmare studera den sjuke får under lärarens ledning en på egen erfarenhet grundad lefvande kunskap om sjukdomen och dess behandling. Då sjukmaterialet utgöres icke af på stället liggande patienter, utan af "ambulanter" eller för tillfället sig infinnande, kallas detta undervisningssätt poliklinik (af Grek. polis, stad, emedan de sjuke vid sådan klinik egentligen behandlas ej inom sjukhuset, utan ute i staden). F. B.
Kliniskt dop kallades i den äldre kyrkan ett på sjuksängen (Grek. kline) meddeladt nöddop. Cyprianus, Augustinus och andra kyrkolärare förklara ett sådant dop giltigt. Meningarna voro dock delade om behöfligheten af dess
Källa: Project Runeberg ·
