Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

Originalsida 456
Originalsida 456
Originalsida 456
Originalsida 457
456–457

Sida 456

Klubbekriget ...

mindesmärker, aftegnede på en reise gjennem en del af det nordenfjeldske (1823). O. A. Ö.

Klyfbarhet, petrogr. Med klyfbarhet hos en bergart menas dess egenskap att låta klyfva sig med jämna ytor, klyf-ytor, vanligen lättare i en viss riktning än i andra. Hos skiktade bergarter öfverensstämmer denna riktning i allmänhet med skiktytornas; men stundom bilda klyf-ytorna en mot dessa ganska stor vinkel, såsom händelsen t. ex. är hos lerskiffern vid flere takskifferbrott såväl i England som i Sverige. Orsaken till denna afvikelse anses ligga i en sammanpressning, som berglagren undergått, och hvarvid klyfbarhet uppstått vinkelrätt mot den sammanpressande kraften. En sådan från den ursprungliga skiktningen afvikande klyfbarhet kallas äfven falsk eller transversal skiffring. Hos massformiga bergarter är klyfbarheten likaledes ej sällan något, ehuru obetydligt, mera utvecklad i en riktning än i andra. E. E.

Klyf-fotingar. Se Entomostraca.

Klyfsvampar. Se Schizomycetes.

Klyft, ett stundom brukadt uttryck for bergart. Man säger t. ex. fyndig klyft, ädel klyft (om malmen består af en ädel metall), ofyndig klyft, fast klyft o. s. v. Äfven betecknas med klyft större eller mindre sprickor i berget. Th. N-m.

Klyftamon, trakt n. v. om Billingen, inom Vadsbo härad af Skaraborgs län. -- Namnet, hvilket i den gamla Vestgötalagen har formen Klittamon och på 1400-talet förändrades till det nu varande, har troligen afseende på de delvis branta klippsidor och de smala dälder eller klyftor, som förekomma här och der inom trakten. E. E.

Klyfvare. Se Segel.

Klyfverbom (klyfvarebom), sjöv., den från bogsprötet å större fartyg utskjutande bom, som tjenar till fäste för det tåg, vid hvilket klyfvaren är fastlitsad. Klyfverbommen är trädd genom bogsprötets esselhufvud samt försäkrad vid bogsprötet medelst jernkettingar och surrningar. Genom en jernring på klyfverbommen utskjuter jagerbommen. Se Bogspröt. L. H.

Klyföppningar (Grek. stomata, af stoma, mun), bot., kallas ett slags små springformiga öppningar (intercellular-rum), hvilka finnas endast i växternas öfverhud (epidermis). De uppkomma genom klyfning af väggen mellan två, sedermera trubbigt halfmånformiga eller njurformiga celler, "läppcellerna", hvilka sålunda omgifva hvarje klyföppning. Genom klyföppningarna, hvilka leda in till en omedelbart innanför dem belägen håla, andhålan, stå växtdelarnas intercellulargångar i förbindelse med den yttre luften. De tjena som ett slags ventiler för luftströmningen genom växtens delar och reglera afdunstningen samt luftutbytet med atmosferen derigenom att läppcellerna kunna öppna sig och sluta sig samman alltefter olika förhållanden. Utsatta för ljus och fuktig värme, öppna de sig; vid hög temperatur i torr luft, hvarigenom stark afdunstning förorsakas, sluta de sig i allmänhet tillsammans. I vatten och vid hastiga temperaturvexlingar sammansluta sig de flesta, och om natten äro de till största antalet stängda.

Genom konstgjord belysning kan man få dem att öppna sig om natten, liksom att genom ljusets utestängande sluta sig samman om dagen. Klyföppningarnas läppceller äro de enda öfverhudsceller, som innehålla klorofyll och stärkelse. De äro karakteristiska för öfverhudsväfnaden, men finnas dock ej i all öfverhud. De saknas nämligen hos alla bålväxter, hos alla rötter och hos de flesta i vatten nedsänkta växtdelar. De finnas deremot på alla yngre i luften befintliga organ, i synnerhet å alla gröna, örtartade delar och förnämligast å örtbladens undre sida, der de äro mycket talrika. Ett blad kan hafva flere tusen klyföppningar, ehuruväl öfre sidan t. o. m. kan sakna alla sådana. Ju mer förtjockad öfverhuden är, af dess större vigt äro klyföppningarna för växtens andning (jfr Andning). O. T. S.

Klyka, sjöv., en gaffelformig jernpjes, hvars bultformiga ände nedsättes i hål i relingen för att utgöra stöd för bommen eller för att mottaga mindre rundhult etc. eller för

att vid rodd tjena till stöd för årorna. Pjesen kallas alltefter sitt olika ändamål bomklyka (fig. 1), relingsklyka (fig. 2) eller roddklyka (fig. 3). L. H.

Klymene (Lat. Clymene), Grek. mytol., en dotter af Okeanos och Thetys, enligt Hesiodos förmäld med titanen Iapetos (se d. o.). A. M. A.

Klynnedelad, gaffeldelad, tvådelad, dichotomus, bot., betecknar en delning eller förgrening efter tvåtalet, så att hvarje axel (stam eller gren) hos en växt delar sig i två grenar. En sådan klynnedelning förekommer tydlig i synnerhet i vissa blomställningar, såsom i det "tvåsidiga blomknippet" eller den "klynnedelade blomkvasten" hos Erythraea centaurium L. m. fl., men äfven stundom ända från stjelkens bas, såsom hos Radiola linoides Roth, Viscum album L. m. fl. O. T. S.

Klys, skeppsb., de kortare rör af gjutet jern, hvilka man anbringar i ett fartygs bog (bogklys), däck (däcksklys) eller sidor (sidoklys) i ändamål att derigenom leda ankarkettingar eller ankartåg samt bogserings- eller förtöjningstågvirke. Klyset är vid båda ändar försedt med utliggande flensar, genom hvilka de bultar inslås, som fasthålla klyset. -- För att kunna täta ett bogklys, då kettingen ej ligger

Källa: Project Runeberg · ·