Sida 484
Knös ...
M. Silfverstolpes hem. Efter moderns död (1855), hemföll hon åt sjuklighet och svårmod. Hon återvann visserligen på 1860-talet sin förra själsspänstighet, men drabbades 1869 af en sinnessjukdom, från hvilken hon icke mera tillfrisknade. Död å Vexiö hospital d. 10 Mars 1880. -- K. var en i hög grad sympatisk natur, begåfvad med en äkta qvinlig förmåga att sprida tröst och glädje omkring sig. Hennes skaldelynne utmärktes af en svärmisk kärlek till naturen, på samma gång som en naturlig friskhet i uppfattningen bevarade henne för den nyromantiska naturmystikens öfverdrifter. Hon egde en god blick för det sköna och täcka i lifvets ringare företeelser. Sinnrika, naivt behagfulla skildringar ur barnaverlden och dämpade uttryck af oskyldig erotik intaga ett stort rum i hennes dikter. Versformen i dessa flyter högst lätt och klar. Af hennes Dikter utkom 1:sta delen 1852 (med företal af Atterbom; 3:dje uppl. 1853), innehållande många lyriska perlor, såsom Snickaregossen i verkstaden, Strykningsvisa, Brefvet, Drömmarna (till hvilken A. F. Lindblad komponerade sin liknämnda chörcykel) m. fl. Dikternas 2:dra del (1853) inrymmer bl. a. det med Svenska akademiens stora pris 1851 belönade skaldestycket Ragnar Lodbrok, hvilket bär flere drag af Tegnérs "Frithjofs saga" än af K:s individuella skaplynne. Hon utgaf derjämte bl. a. några samlingar af själfulla sagor, nämligen Elfvornas qvällar (1852) och, i förening med Daniel och Louisa Müller, Konvaljerna (1855). Efter K:s död utgaf signaturen A. H. (grefvinnan Agnes Hamilton, f. Geijer) hennes Efterlemnade anteckningar (1881), hvilka erbjuda mycket af intresse. E. F--t.
7. Knös, Anders Erik, teolog, universitetslärare, den föregåendes kusin, son af K. 4, född i Skara d. 9 Febr. 1801, blef student i Upsala 1818, filos. magister 1824 och teol. kandidat 1826, hvarefter han utnämndes till teol. docent. K. prestvigdes 1827 och vikarierade detta och följande året såsom förste teol. lektor i Skara samt 1829--1835 såsom teol. professor i Upsala. Han blef teol. licentiat 1830, andre teol. adjunkt och kyrkoherde i Näs 1832 och s. å. förste teol. adjunkt. 1835 utnämndes han till professor i praktisk teologi och kyrkoherde i Gamla Upsala samt blef 1844 teol. doktor och 1852 förste teol. professor och domprost. Död i Upsala d. 10 Okt. 1862. -- K. var ledamot af en mängd komitéer (bl. a. kyrkolagskomitén 1838--39, komitéerna för utarbetandet af nya predikotexter, ny kyrkohandbok och ny katekes) samt bevistade såsom riksdagsman för ärkestiftet 1844, 1853, 1856, 1859 års riksdagar. Såsom medlem af bibelkommissionen var han den verksammaste utarbetaren af 1861 års prof-öfversättning af Nya testamentet, åt hvilken tillerkändes ett afgjordt företräde framför föregångarna. Åren 1839--42 utgaf K. tillsammans med C. E. Fahlcrantz och C. J. Almqvist "Ecclesiastik tidskrift". Akademiska afhandlingar och tidskriftsrecensioner utgöra K:s öfriga literära qvarlåtenskap. Ett urval af hans Skrifter utkom i två band 1863--65. J. P.
8. Knös, Birger Persson, pedagog, son af löjtnanten och k. lifdrabanten Per K. samt sonson af K. 1, föddes på säteriet Glättestorp i Vånga församling i Vestergötland d. 12 Mars 1766. Han blef 1784 student i Upsala, men flyttade 1788 till Lund, der han 1790 promoverades till filos. magister. Han prestvigdes 1791 samt blef, efter någon tids presterlig tjenstgöring, 1795 vik. rektor i Skara och 1798 ordin. rektor i Alingsås. 1816 utnämndes han till kyrkoherde i Källby pastorat, som han 1818 tillträdde. Död d. 2 Nov. 1822. -- K. åtnjöt stort anseende som lärare och egnade sig med uppoffrande kärlek åt sitt kall. Sjelf barnlös, drog han försorg om flere obemedlade lärjungars uppfostran. Under den korta tid han var kyrkoherde fick hans församling likaledes röna flere bevis på hans sjelfförsakande frikostighet. J. P.
Ko, geogr. Se Kos.
Koacervation (Lat. coacervatio) af con, tillsammans, och acervus, hop, hög), refor., hopande af bevis, utan att de enskilda af dem genomföras.
Koadamit (af Lat. con, tillsammans med, och Hebr. Adam), "samtida med Adam", ett uttryck, som blifvit användt af forskare, hvilka antaga menniskoslägtets härstamning från flere än ett stam-par.
Koadjutor (af Lat. con, med, och adjuvare, hjelpa till), medhjelpare, biträde; inom romersk-katolska kyrkan en biskops ställföreträdare, då biskopen sjelf af ålderdomssvaghet, sjuklighet eller af annan orsak hindras att utöfva sitt ämbete. Före Bonifacius VIII, som 1298 förbehöll romerska stolen rätt att utse koadjutorer, nämndes desse vanligen af provinsial-koncilierna. En perpetuel koadjutor (coadjutor perpetuus ciim jure succedendi) innehar biskops rang och titel samt får vid biskopens död genast efterträda honom i ämbetet. Om, såsom emellanåt händer, en sådan koadjutor utses, medan biskopen ännu är arbetsför, får han icke blanda sig i dennes förvaltning af kyrkoärendena. Äfven abboter, abbedissor och prelater kunna hafva dylika ställföreträdare. Förr tillsattes äfven temporära koadjutorer, hvilkas värf upphörde med biskopens frånfälle; de äro numera ersatta af generalvikarier.
Koaffera (Fr. coiffer, af coiffe, hufvudkläde), kläda i håret (med blommor, band o. s. v.), ordna, lägga upp håret, "kamma". -- Koaffyr, hårklädsel, hårläggning, kamning. -- Koafför, fem. koafförska l. koaffös, person, som har till yrke att kläda andra i håret, ordna andras hår. -- Jfr Frisera och Chevelure.
Koagulera (Lat. coagulare). En organisk vätska säges koagulera, då den antager en halffast, vanligen geléartad form, t. ex. då mjölken "löpnar" eller "surnar", då blodet "lefrar sig", då ägghvitan genom kokning "stelnar". Den kemisk-fysiska process, hvarigenom vätskan koagulerar, kallas koagulation. -- Koagulum betydde ursprungligen det ämne, som åstadkommer koagulation, men nyttjas nu allmänt i betydelsen af den genom koaguleringen åstadkomna produkten, det koagulerade ämnet, t. ex. blodkoagulum, fibrinkoagulum o. s. v. F. B.
Källa: Project Runeberg · ·
