Sida 500
Koh-i-Baba ...
sohoterna l., riktigare, sajanerna (af kineserna kallade ul-jang-hai, urjancher), vid. Jenisejs källfloder s. om Sajanska bergen. Dessa senare äro de talrikaste, omkr. 30,000, och af dem kunna kojbaler, karagasser och kamasintser betraktas som egentliga kolonier. Den tatariska dialekt, som dessa fyra ursprungligen samojediska stammar tala, är hufvudsakligen densamma som de ofvan nämnda katsjintsernas. -- Jfr Castrén: "Nordiska resor och forskningar" (b. 2, 1855), och Schiefner: "Versuch einer koibalischen und karagassischen sprachlehre nebst wörterverzeichniss aus den tatarischen mundarten des minusinsk. kreises" (1857). H. A.
Kok, metallurg. Se Färskning.
Kok, Laurids, dansk språkforskare och skald, f. 1631, d. 1691, var prest i Refsnäs socken på Själland och gjorde samlingar till en dansk ordbok, hvilka sedermera användes af Peder Syv, samt författade sången Danmark dejligst vang og vänge, hvilken, till melodi af C. Rasmussen, sjöngs som folksång under Danmarks senaste strid för Sönderjylland. C. R.
Kok, Johannes Georg Elias, dansk prest och språkforskare, föddes på Själland d. 24 Febr. 1821, blef student 1841, teol. kandidat 1846 och kyrkoherde i Burkarl i Sönderjylland 1851. Från denna plats aflägsnades han 1864 af de tyske regeringskommissarierna och flyttade till Köpenhamn, der han 1867 blef prest vid allmänna hospitalet och 1872 vid citadells-kyrkan. 1882 erhöll han professors titel. Under sin verksamhet i Sönderjylland studerade K. grundligt folkspråket, och frukterna af dessa studier nedlade han i skrifterna Det danske folkesprog i Sönderjylland (1863--67) och Danske ordsprog og talemåder fra Sönderjylland (1870). Derjämte har han utgifvit "Evangelisk huspostil, prsedikener af nu levende danske prædikanter" (1874) och Det hellige land og dets nabolande i fortid og nutid (1878), i hvilket sistnämnda arbete han tog sig anledning att göra skarpa utfall mot nutidens judar. K. har äfven lifligt polemiserat mot grundtvigianerna. E. Ebg.
Kokain. Se Coca.
Kokand (Kokan). 1. Fordom kanat i Turkistan, sträckte sig, då det var som störst, på ömse sidor om Sir-Darja från Kinas gräns till närheten af Aralsjön och bildar nu, sedan det 1875--76 eröfrats af ryssarna, under namnet Fergana en provins i ryska generalguvernementet Turkistan. Denna gränsar i n. till de ryska prov. Semirjetjensk och Sir-Darja, i v. till Sarefsjan, i s. till Karategin och i ö. till Östra Turkistan l. Kasjgar-området samt omfattar det turkistanska alplandets afsatser, mellersta Sir-Darjas och dess bifloders dalar. Med undantag af några trakter s. om Sir-Darja, som hafva öckennatur, är landet mycket fruktbart. Befolkningen (omkr. 800,000) är dels bofast, åkerbruksidkande, dels nomadiserande; den förra består hufvudsakligen af tadjiker (sarter) och usbeker, den senare väsentligen af kirgiser. Det forna kanatets dynasti härstammade direkt från Djingis-kan. I nyare tid led landet af ofta upprepade krig med Bokhara, under
hvilket K. tidtals hörde, och af inre oredor. Deraf begagnade sig ryssarna, hvilka 1853 framryckte uppför Sir-Darja, eröfrade staden Akmes-djid, der de anlade fästet Perovskij, och voro slutligen herrar öfver kanatets norra del, mellan Aral-sjön och Issik-kul, af hvilken de 1865 gjorde en rysk prov., Turkistan. Sedan en revolution i K. fördrifvit den ryska beskickningen derstädes, besatte ryssarna d. 20 Febr. 1876 hufvudstaden, och en ukaz af d. 2 Mars s. å. förklarade resten af kanatet för en rysk provins med namnet Fergana. -- 2. Fordom hufvudstad i nämnda kanat, ligger omkr. 10 km. s. om Sir-Darja i en mycket fruktbar trakt samt har omkr. 35,000 innev. Tillverkning af siden och papper.
Kokard (Fr. cocarde), en i ett lands s. k. nationalfärger gjord bandrosett, som i alla arméer och flerestädes äfven af civila tjenstemän bäres på hufvudbonaden såsom igenkänningstecken. Den svenska gula militärkokarden, som bäres endast af officerare och underofficerare, torde härleda sig från den halmkokard, som under förgångna tider gafs såsom hederstecken, första gången efter slaget vid Lund åt lifregementet. Den svenska civila kokarden, gul med blå midt, kom i bruk under Karl XIV Johans tid.
Kokel (Magyar. Küküllö), Stora och Lilla K., tvänne floder i Siebenbürgen, upprinna på Karpaterna ej långt från hvarandra, i komitatet Udvarhely, flyta i vestlig riktning, förena sig vid Balásfalva samt utmynna n. om Karlsburg i Maros. Längd 190 (från Lilla K:s källor 145) km. Efter dessa floder äro tvänne komitat i Siebenbürgen uppkallade: Nagy-Küküllö och Kis-Küküllö.
Koken, Johan. Se Coccejus.
Kokenhusen (Kockenhusen), fordom stad och fästning, nu kyrkby och jernvägsstation vid Düna, i Riga-kretsen, i Livland. Staden intogs 1601 af svenska trupper, hvilka derefter belägrade slottet. Men Kr. Radzhvill ankom med en polsk styrka och tvang dem att gifva sig, sedan han först slagit Karl Karlsson Gyllenhielm, som anryckte till deras undsättning. 1608 eröfrades platsen af svenskarna, anförda af grefve J. Fr. af Mansfeld, men togs redan s. å. tillbaka af polackerna under Chodkiewicz. I Gustaf II Adolfs polska krig var K. efter Rigas fall (1621) Polens vigtigaste fästning i södra Livland. Under fälttåget 1625 gjorde konungen derför ett anfall mot denna punkt. J. Banér, som sändes i förväg med några kompanier, intog staden och förborgen, och sedan konungen ankommit med hufvudstyrkan, uppgafs äfven slottet (d. 15 Juli 1625). Vid utbrottet af det stora nordiska kriget blef K. (den 7 Okt. 1700) af den svenske kommendanten, major Henrik Hein, uppgifvet åt sachsiske fältmarskalken Steinau efter några dagars beskjutning; men efter Karl XII:s öfvergång öfver Düna (d. 9 Juli 1701) utrymdes det af den sachsiske öfversten Boose, som till dess försvar endast fått behålla 300 sachsare och 400 ryssar. Före sitt aftåg vidtog Boose sådana åtgärder, att slottet följande dag (d. 14 Juli 1701) sprang i luften.
Källa: Project Runeberg ·
