Sida 510
Kolbein ...
hemsökt, dels under trettioåriga kriget (1627--29 af de kejserliga trupperna och 1644--45 af svenskarna), dels under kriget 1657--60. Den 20 April 1849 besattes K. af den slesvig-holsteinska upprorshären, och den 23 s. m. stod en hård strid i och omkring staden. Först dref danske generalen Bülow de fientliga trupperna ut ur staden, men efter nio timmars strid måste han åter utrymma den. Genom fiendens skott ödelades en del af staden. -- På en höjd vid K. uppförde hertig Abel 1248 borgen Koldinghus, hvilken sedermera ombyggdes och ytterligare befästes af konung Erik Glipping 1268 och 1283. Der dog Kristian III (d. 1 Jan. 1559). Vid nordvestra sidan af borgen byggde Kristian IV ett högt fyrkantigt torn, kalladt "Kämpetårnet", med fyra väldiga sandstens-atlanter, en i hvarje hörn, föreställande Herakles, Hektor, Hannibal och Scipio. Julmorgonen 1658, då de svenska trupperna lågo i Koldinghus, stormades borgen af polackerna under anförande af Stephan Czarniecki. Genom en svensk soldats oförsigtighet sprängdes tornet vid detta tillfälle i luften, men sedermera återställdes det å nyo i sitt gamla skick. Den 30 Mars 1808, då den franske marskalken Bernadotte (sedermera konung Karl XIV Johan) hade qvarter på Koldinghus, uppkom vådeld -- troligen genom de spanske soldaternas oförsigtighet. Slottet förstördes; halfva tornet störtade ned. 1854 föll äfven Scipios staty, så att endast Hannibals numera återstår. E. Ebg.
Kolditz (Colditz), stad i Sachsen, distriktet Leipzig, vid Zwickauer Mulde. 4,291 innev. (1880).
Kolelithiasis (af Grek. chole, galla, och lithos, sten), med., gallstenssjukdom. Se Gallsten.
Kolemi (af Grek. chole, galla, och haima, blod), med., gallblandad blod. Denna sjukdom föranleder hematogen gulsot (se d. o.). F. B.
Kolera (Lat. cholera, af Grek. cholera, sjukdom, som visar sig i häftig kräkning och diarré), ett namn, som omfattar flere olika sjukdomar med kräkningar och diarré såsom hufvudsymtom. Man skiljer mellan den epidemiska (asiatiska l. indiska) koleran, den inhemska (sporadiska) koleran och barnkoleran. -- Den epidemiska koleran, Choléra epidemica, Ch. asiatica, Ch. indica, Ch. orientalis eller endast Ch. morbus (Lat. morbus = sjukdom), ehuru först i vårt årh. införd till Europa, är sedan urminnes tider känd i Indien, der den har sin stamort i synnerhet kring mynningarna af floderna Ganges och Brahmaputra. Redan i de gamla sanskrit-skrifterna omtalas sjukdomen under flere olika namn, t. ex. bisuchika, vidhuna, och af resande i 16:de och 17:de årh. beskrefs den under det hinduiska namnet mordechim, som betyder tarmdöd. Ehuru redan i slutet af 1700-talet stora koleraepidemier utbröto i Indien, såsom i Pondichéry 1768, erhöll koleran en verldshistorisk betydelse först med år 1817 och de derpå följande åren, då den ej endast vann en dittills icke känd utbredning öfver hela Indien och angränsande land, utan äfven framträngde till Europa, der den visade sig första gången i
Astrachan i Sept. 1823. Denna epidemi gick ej vidare i Europa, men en tre år senare i Bengalen å nyo utbruten farsot trängde icke blott längre in i Ryssland (1830), utan ända in i hjertat af Europa öfver Polen (1831) och Tyskland, Ungern, Österrike och Turkiet. Med fartyg från Hamburg fördes den redan i slutet af 1831 öfver till England och kort derefter utbredde den sig äfven öfver Frankrike, Belgien och Holland. I Skandinavien hemsöktes först Norge (hamnstäderna Drammen, Moss och Kristiania höstarna 1832 och 1833), och slutligen upphann sjukdomen äfven Sverige sommaren 1834, hvaremot Danmark helt och hållet undgick denna epidemi. Från England öfverfördes sjukdomen ej endast till Amerika, utan äfven till Portugal och Spanien. Först 1835--37 spred den sig från Spanien öfver södra Frankrike till Italien och Schweiz. Öfver Egypten kröp den utefter Afrikas hela norra kust, och först med hösten 1837 kan denna vidsträckta koleraepideini anses hafva slutat. Det dröjde dock icke länge, förrän Europa hemsöktes af en ny epidemi, som, utgången 1844 från Indien, 1847 och 1848 utbredde sig öfver Ryssland och större delen af Europas kontinent samt nådde Finland 1849 och Sverige 1850. Under 1850-talet höll den sig qvar på många punkter i Europa, angrep 1854 äfven sydvestra Tyskland och det dittills jämförelsevis skonade Schweiz samt gjorde äfven en påhelsning på Afrikas vestkust och i Syd-Amerika. Äfven Danmark och Skandinaviska halfön hemsöktes 1853 ganska svårt, och Sverige blef icke fullt fritt från denna epidemi förrän 1859, i det den under dessa år hvarje sommar blossade upp. År 1863 vandrade koleran å nyo från sitt hemland till Europa, då likväl på en ny väg. Hon öfverfördes nämligen med pilgrimer från Bombaj till Jemen och öfriga delar af Arabien, härjade med förfärlig våldsamhet 1865 bland pilgrimsskarorna i Mekka, hvilka i vild flykt släpade den med sig till Egypten, Konstantinopel, Malta, Italien och södra Frankrike. Från dessa trakter öfversvämmade den snart hela Europa. I Sverige fick den 1866 en ganska vidsträckt utbredning och gick då ända upp till Haparanda. I Sverige uppträdde den åter, men mycket lindrigt, i Gefle 1872 samt i Höganäs, Helsingborg och några andra orter i Skåne 1873. Koleran syntes under de följande åren tillbakaträngd till sitt hemland, då i början af 1880-talet Europa åter hotades genom epidemier bland pilgrimerna i Mekka och Medina samt genom dess uppträdande i nedre Egypten sommaren 1883. Den kom dock ej längre denna gång. Deremot pågår för närvarande (Aug. 1884) en koleraepidemi i södra Frankrike, företrädesvis i städerna Toulon och Marseille. Denna epidemi infördes till Toulon från Tong-king genom ett franskt krigsfartyg och började derstädes i slutet af Juni. Den uppnådde på några veckor sitt maximum och är redan i aftagande, utan att hafva spridt sig vidare än till Marseille och ett par närliggande städer samt några få städer uti Italien. De enda landsdelar i Europa, som
Källa: Project Runeberg · ·
