Sida 512
Kolbein ...
behandla det enskilda fallet. En fullständigt genomförd karantän (se d. o.) kan derför skydda en ort. De första fallen böra noga isoleras samt de insjuknades bostäder, kläder, latriner och exkret noga desinfekteras; de första symtomen af koleradiarré böra genast behandlas med sängvärme, svettdrifvande medel, kina och opiat. Mot det svårare anfallet erfordras starka hudretningar, frottering med is m. m., upplifvande och retande medel, såsom starkt kaffe, champagne, konjak, kamfersprit m. m. Den kopiösa törsten bör stillas och den ymniga vattenförlusten ersättas genom drycker af alla möjliga slag, såsom isvatten, hafresoppa, kaffe, te, champagne och seltersvatten m. m. -- De vigtigaste förändringar, som träffas efter döden, äro katarr eller inflammation i magsäck och tarmar, företrädesvis tunntarmen, hvars epitel är afstött i större eller mindre flockar och bildar de rislika grynen i uttömningarna. Den vigtigaste förändringen dernäst träffas i blodets beskaffenhet. Genom den betydliga vattenförlusten är blodet tjockt, segt, mörkt, nästan tjärlikt. -- Inhemsk l. sporadisk kolera, cholera nostras, kallar man enstaka, lindriga former af kolera, som, utan sammanhang med någon epidemi och utan att visa smittbarhet, uppträda här och der i synnerhet sommartiden och, ehuru mycket liknande den asiatiska koleran, dock sällan hafva dödlig utgång. Den sporadiska koleran anses vara en helt annan art än den epidemiska eller en mera oskyldig akut mag- och tarmkatarr. -- Äfven barnkolera, cholera infantum, är en sådan af smitta oberoende, häftig magoch tarmkatarr.
I södra Europas, särdeles i Frankrikes, hönsgårdar hemsökas hönsen af en mycket hetsig och smittsam sjukdom, som kallas hönskolera. Det smittade djuret förlorar snart matlusten, förefaller sömnigt, ruggar upp sig och sitter stilla på sin pinne med halfeller helslutna ögon, har diarré, är svagt och faller efter 1 à 2 dagar dödt till marken. Obduktionen visar tarmkatarr. Redan länge hade man känt denna sjukdoms smittsamhet, då veterinärpatologen Perroncito i Turin och sedermera Toussaint i Toulouse funno såväl i tarmarna som i blodet hos de sjuka djuren en mängd små, 8-formade parasiter, mindre än de röda blodkropparna. Största betydelse hafva dock dessa parasiter fått genom Pasteurs undersökningar. Genom s. k. renodling af desamma, d. v. s. deras odling uti från andra bakterier rengjorda vätskor ("steriliserad hönsbuljong"), har han kommit till resultat, som hafva den största betydelse för alla infektionssjukdomar och lemna det yppersta stöd för vaccinationens välgörande inflytande på koppsjukdomen. Han fann nämligen, att en sålunda med "höns-kolera-diplokocker" mättad odlingsvätska genom beröring med luften blef mindre smittsam eller, insprutad på friska djur, medförde en lindrig och ofarlig hönskolera, samt att de sålunda behandlade hönsen sedermera icke voro mottagliga för det starkare hönskolera-giftet. Han hade derigenom funnit ett slags vaccin, som skyddade mot hönskolera, alldeles som
kokoppvaccinen skyddar mot koppor. Likartade iakttagelser gjordes sedan med smittämnen från mjeltbrand, vattuskräck och hästtyfus. F. B.
Kolerin. Se Kolera.
Kolerisk (af Grek. chole, galla), "gallsiktig", af hetsigt och varmblodigt, energiskt framåtsträfvande lynne, stark i känslor och uthållig i föresatser. Jfr Temperament.
Kolesteatom (af Grek. chole, galla, och stear, genit. steatos, talg, fett), med., en tumör med ett stearin- eller spermacetiliknande innehåll, förekommande mest i underhudscellväfven, sällan i inre organ, såsom i fina hjernhinnan. F. B.
Kolesterin (af Grek. chole, galla, och stear, talg, fett), kem., gallfett, ett alkoholartadt, i gallsten, i hjerna, i blod m. m. förekommande ämne, C26 H44 O + H2 O, som bildar färglösa, tunna taflor af smältpunkten 145°--146°. Det är olösligt i vatten, lösligt i alkohol och kolsvafla. Dess fysiologiska funktion är okänd. I ärter, bönor, majs, mandel o. s. v. förekommer ett med kolesterin identiskt eller nära beslägtadt ämne. P. T. C.
Kolett. Se Kollett.
Kolettis, Joannis, grekisk statsman, f. 1788 nära Janina, var vid grekiska frihetskrigets utbrott (1821) läkare i sin hemort. Redan tidigt invigd i hetäriornas planer, höjde han, den förste på detta håll, upprorsfanan mot turkarna, under det sultan Mahmud II var upptagen af sina ansträngningar att krossa Ali pascha af Janina. Men då turkarna tycktes blifva herrar öfver denna resning, begaf K. sig till Morea, der han deltog i den konstituerande församlingen i Epidauros och utsågs till inrikesminister (1822). Efter någon tid blef han guvernör öfver Eubea och uppbar sedan det dryga ansvaret för krigets upprätthållande i Öst-Grekland. För G. Kapodistrias' val till Greklands president (1827) var han mycket verksam, men vardt snart missnöjd med dennes godtyckliga styrelsesätt. Efter mordet på Kapodistrias (1831) blef han jämte A. Kapodistrias och Kolokotronis medlem af den provisoriska styrelsen, slöt sig derefter till det nationella partiet och tvang 1832, i spetsen för detsamma, den nye presidenten, ryssvännen A. Kapodistrias, att nedlägga makten, hvarefter han blef medlem af den följande 7-mannaregeringen. Sedan konung Otto ankommit till Grekland (1833), tillhörde K. en kortare tid ministèren och var derefter i flere år grekiskt sändebud i Paris. Ehuru han såsom hufvudman för det liberala parti, som hos Frankrike ville söka ett stöd för den unga grekiska staten, illa tåldes af de öfriga partierna, var det å nationalkongressen i Athen (1843--44) i icke ringa mån K:s eldiga vältalighet, som åstadkom den nya författningens antagande. I Aug. 1844 efterträdde han Maurokordatos såsom ministerpresident, och detta ämbete innehade han ännu vid sin död, d. 12 Sept. 1847.
Kolf. 1. Krigsv., den bakre, bredare delen af gevärsstocken, d. v. s. af träunderlaget för pipa och låsmekanism vid ett eldhandvapen. Kolfven är baktill klädd med en plåt, bakplåten, och är invid denna hög och bred för att bättre
Källa: Project Runeberg ·
