Sida 122
Förord
i ett andetag» böra undvikas såsom skadliga för både helsa och röst; endast den i detta ämne okunnige kan sålunda falla på den tanken att skrytsamt berömma sig af en dylik förmåga;
att dessa öfningar följaktligen åsyfta andningsmekanismens stärkande, men icke lungornas öfverfyllande med luft, hvilket medför icke blott stora olägenheter vid tonbildningen utan äfven mer eller mindre helsovådliga verkningar, såsom kongestioner i lungornas och halsens blodkärl och väfnader.
Under läsning och annat slag af muntligt föredrag gäller tvärt om såsom hufvudregel:
Andas, när och så ofta du kan och får, men lätt och lugnt. (De närmare anvisningarna för denna regels tillämpning återfinnas i läran om pauserna.)
*
Andningsöfningar kunna äfven anordnas efter ett skema, som kan åskådliggöras på följande sätt. En från venster till höger snedt uppåtstigande linie betecknar inandningen och en från venster till höger snedt fallande linie angifver utandningen. Sammanlöpa de i motsatt riktning tecknade linierna i en vinkelspets, så utmärker detta, att utandningsakten tager sin början omedelbart efter inandningsaktens slut, hvaremot en lucka mellan de mot hvarandra lutande liniernas spetsar angifver ett uppehåll mellan in- och utandningsakten, hvilket uppehålls längd i sekunder betecknas genom den i öppningen befintliga siffran, så att t. ex. /5\ betyder, att ett uppehåll af 5 sekunder göres mellan in- och utandningsakten. Med tillhjälp af notlinier kunna slutligen olika grader af andningsakternas styrka angifvas, så att t. ex. en stigande eller fallande linie mellan första och andra notlinien betecknar den lägsta, mellan första och femte åter den högsta graden af andningsstyrka. Inandningen sker genom näskanalen, utandningen genom munnen.
Källa: Project Runeberg ·