Sida 213
Förord
ofullständiga och resultatet sålunda sväfvande, men sannolikt är, att icke blott 1-ljudet utan äfven r-ljudet i flere ställningar icke äro öfvertandljud utan gomljud. De båda ljuden ligga sålunda nära hvarandra, men då gom-l-ljudet är starkare än gom-r-ljudet, så får det också Öfversikten öfver sin svagare medtäflare. T. ex. jol4e, gjorde; bol4et, bordet; fäl4as, färdas.
Då uppsvenskarne under Engelbrekts resning mot danskarne slogo ihjäl en hvar, som ej kunde utsäga orden: »hvit häst i korngulf», så låg utan tvifvel den egentliga pröfvostenen i det sista ordet, i hvilket rn antagligen var supradentalt eller kakuminalt och l-ljudet var ett fullständigt tjock-l, hvaremot dansken sannolikt använde tungryggs-r samt n2 och l2 eller bildade de två sistnämda ljuden med tungspets mot tandfäste, hvarjämte han möjligen uttalade hvit som hvid. Förnämligast torde det dock hafva varit oförmågan att uttala det tjocka l-ljudet, som kostade dansken lifvet. För en främling är frambringandet af detta ljud mycket svårt, ofta omöjligt. Äfven en så framstående ljudforskare som Sweet, hvilkens tunga är lika tränerad, som hans öra är fint, förklarar sig ur stånd att uttala det norska tjock-l i Ole, hvilket ljud i hans öra egde mer r- än l-klang, och Storm meddelar, att den norske vestländingen endast med stor svårighet efterhärmar detta ljud, som östlands-barnet vid en mycket tidig ålder använder .
Tjock-l är på grund af sitt bildningssätt ett kraftljud, som bland konsonanterna icke eger någon annan medtäflare än det dallrande tungspets-r. I denna sin egenskap ar det, förmodligen allt ifrån äldsta tider, ett älsklingsljud för det kraftiga folk, som bygger och bor »i skogar, på berg och i dalom». Uppsvensken släpper det icke gärna, hvilket bäst bevisas däraf, att det allt fortfarande är utbredt öfver största, delen af norra och mellersta Sverige med undantag af
Källa: Project Runeberg ·