Sida 15
Förord
representanterna både från våra stader och vår landsbygd i fonetiskt hänseende eller med hänsyn till språkljuden tala ett språk, som hvarken är högsvenska eller bygdemål, utan en förbistrad blandning af bådadera.
Den andra egenheten, vi här vilja påpeka, är det jämförelsevis ringa antalet af representanter, som yttra sig utom i frågor, då det gäller s. k. öppen votering. En blick på tidningsreferaten Öfver våra riksdagsförhandlingar skall också kunna öfvertyga oss om, att det under vanliga förhållanden är endast en liten, föga växlande kärntrupp i hvarje kammare, som talar, medan de öfriga nöja sig med att lyssna. Men detta är ju en lycka, torde någon invända, en besparing i mer än ett hänseende? Ja, visserligen vore det så, svara vi, om blott de talföraste därjämte alltid vore äfven de klokaste och sakkunnigaste. Men så är ingalunda alltid fallet. Bland dessa lyssnare och tigare finner man ej sällan kärnan af församlingens praktiska vett, personer, hvilkas ord skulle vägt tungt i vågskålen i mången viktig fråga, men som döma sig själfva till tystnad, emedan de äro besvärade af ett offentligt uppträdande antingen af brist på öfning, eller emedan de rent af pinas af ofullkomligheterna i sitt muntliga föredrag. Ännu sämre gestaltar sig i detta hänseende förhållandet i våra mindre kommunala representantförsamlingar så väl i stad som å landsbygd, och den tanken ligger därför nära till hands, att om en gång de kloke i vårt land ville lära sig att tala, så skulle måhända de okloke lära sig att tiga.
Med denna skygghet för offentligt uppträdande, denna ovana vid muntligt föredrag, denna förskräckelse för ljudet af våra egna rösttoner sammanhänger äfven det sätt, hvarpå vi svenskar uppträda som talare vid festliga tillfällen. Hos våra stamfränder i söder, danskarne, finna vi en tungfärdighet, hvilken synes ega mycket gamla anor, emedan denna volubilitas linguce redan af en skriftställare på 1400-talet anföres såsom ett egendomligt kännetecken på de vid universitetet i Paris studerande danskarne. Denna färdighet i tungmusklerna förleder dock icke sällan äfven en framstående dansk talare att göra sig skyldig till det fel, som på hans eget språk så betecknande kallas »Vr0vl» eller formlöst
Källa: Project Runeberg ·