Det muntliga föredragets konst

mångordigt prat. Vi svenskar gå till den motsatta ytterligheten. Äfven när vi uppträda som talare vid fester af mera anspråkslös beskaffenhet, begå vi alltför ofta det felet att icke uttala vårt hjärtas mening på ett enkelt, naturligt och hjärtligt sätt, blott emedan vår ovana vid muntligt föredrag är så stor, att mången förståndig och bildad svensk man icke kan framsäga tjugu sammanhängande ord utan att »komma af sig», blott emedan fruktan för en dylik olycka beröfvar honom hans själsnärvaro. Vi anse oss därför vid dylika tillfällen böra bestiga vältalighetens styltor och på ett mer eller mindre bombastiskt eller otympligt sätt uppläsa granna fraser, som vi vederbörligen svarfvat och nedskrifvit på det papper, vi hafva till reds i frackfickan, för den händelse ovanan vid offentligt uppträdande skulle midt under föredraget störta oss ned från styltställningen. Hvilket pinsamt minne för hela lifvet har icke en sådan otur att komma af sig vid ingången och nödgas tillgripa det skrifna konceptet vållat mången för öfrigt framstående och ansedd svensk man!

Icke alltid aflöper ett sådant missöde så muntert, som då en gång en framstående affärsman, som inköpt en större egendom nära en järnvägsstation -- vi vilja kalla den Katrineholm -- skulle fira denna händelse med en större middagstillställning med ty åtföljande vältalighet. Men midt under det värden höll på att urladda sig sitt med svett och möda nedskrifna och inlärda vältalighetsfoster, svek honom minnet. Förvirring, paus, ängslan och pinsam förväntan bland de talrikt församlade gästerna l Lyckligtvis befann sig bland de senare en kvick göteborgare, som naturligtvis hade sinne för sakens komiska sida och därför afbröt tystnaden genom att i ljudlig järnvägsmannaton utropa: »Katrineholm, fem minuter!» Situationen var räddad, och efter de hjärtliga skrattsalvor, som nu följde, och i hvilka talaren instämde, begagnade den senare tillfället att lika hastigt som lustigt afsluta sitt föredrag. Missödet hade ytterligare bidragit att öka feststämningen.

Men endast mera sällan aflöpa dylika missöden på ett så lyckligt sätt. Stundom är t. ex. den stackars afsigkomne talaren ej i stånd att erinra sig mer än första och sista satserna af sitt långa tal, hvilka han då helt djärft