Sida 594
Konjunktional bisats ...
Konklav (Lat. conclave, af con, med, och clavis, nyckel; stängdt rum), rummet, der kardinalerna samlas för val af påfve; samlingen af väljande kardinaler. Gregorius X var den förste, som, på kyrkomötet i Lyon 1274, utfärdade bestämmelser (Constitutio Gregorii X) om konklav. Enligt dessa, hvilka i hufvudsak gälla ännu i dag, består konklaven af ett enda rum, med blott en ingång, som noga bevakas, sedan kardinalerna sammanträdt. Kardinalerna få ej lemna rummet, förrän valet försiggått. Maten räckes dem genom ett fönster. Emedan konklaven vanligen hålles i Vatikanen, har man i dess gallerier låtit uppföra en rad nära hvarandra belägna celler, hvar och en afsedd för 2 kardinaler. (Endast en gång, 1823, då Leo XII valdes, hafva kardinalerna för val samlats på annat ställe, palatset Montecavallo i Rom.) Kardinalerna ega att taga med sig till uppassning eller, i händelse af sjukdom, skicka efter en person, andlig eller lekman. Dessa personer, s. k. konklavister, måste aflägga ed om obrottslig tystnad och få endast vid svårare sjukdomsfall lemna konklaven före valets fullbordande. -- Jfr Påfveval.
Konklusion (Lat. conclusio), slutledning, slutsats, slutföljd. Jfr Premiss.
Konklusivsats l. konklusiv sats (af Lat. conclusio, slutledning), språkv., kallas en sådan sats, som innehåller följden eller grunden till en annan och sålunda brukas vid slutledningar. Konklusiva satser inledas genom konklusiva konjunktioner och äro af två slag: 1) när de inledas med ty eller nämligen (som aldrig står i början af satsen), innehålla de grunden till den föregående satsen, t. ex. jag kan ej komma, ty jag är sjuk; 2) inledda med således, alltså, derför, följaktligen o. d., innehålla de följden af den föregående satsen, t. ex. jag är sjuk, således kan jag ej komma. En konklusiv sats och den föregående, hvars grund eller följd han angifver, bilda tillsammans en konklusiv satsbindning. En sådan skiljer sig blott till den grammatiska formen, men icke till innehållet, från en kausal satsfogning: jag kan ej komma, ty jag är sjuk = jag kan ej komma, emedan jag är sjuk.
Konkoid (af Grek. kongche, snäcka, och eidos, form), matem. Om en fast rät linie och en punkt äro gifna samt från punkten en rörlig linie drages så, att den skär den fasta räta linien; om man vidare på den rörliga linien bestämmer två punkter så, att deras afstånd från skärningspunkten är lika med en gifven determinerad rät linie, så kallas den geometriska orten för dessa punkter "konkoid", då man antager, att den rörliga linien vrider sig kring den fasta punkten. Konkoiden består af två grenar, en på hvardera sidan om den fasta linien. Den uppfanns af den grekiske matematikern Nikomedes (antagligen omkr. 200 f. Kr.), hvilken med tillhjelp deraf löste de båda problemen om vinkelns tredelning och kubens fördubbling (det s. k. Deliska problemet). G. E.
Konkordans (Lat. concordantia, af concordare, öfverensstämma), öfverensstämmelse. 1. Teol., en förteckning på alla de ställen i en eller
flere skrifter, der samma ord eller ordform eller också öfverensstämmande tankar eller begrepp förekomma. Sådana förteckningar äro uppställda i alfabetisk ordning och af två slag: verbalkonkordanser (öfver ord och ordformer) och realkonkordanser (öfver tankar och begrepp). Det är egentligen öfver den Hel. skrift, som konkordanser förekomma. De äro till stor hjelp i och för bibelstudiet och uppgjordes derför tämligen tidigt. Omkr. midten af 1200-talet skref kardinalen Hugo af S:t Caro med några munkars hjelp en konkordans öfver vulgata-öfversättningen, hvilken konkordans förbättrades och tillökades af Arlotto de Prato omkr. 1290 och af Konrad af Halberstadt i 14:de årh. Efter detta mönster förfärdigades sedan hebreiska konkordanser öfver Gamla test., grekiska öfver septuaginta-öfversättningen och Nya test. samt på olika språk öfver olika bibelöfversättningar. Alla dessa konkordanser, så många som ännu finnas i behåll, tillhöra nyare tiden, från och med 16:de årh. Den mest kända och begagnade torde vara Gottfried Büchners "Biblische real- und verbalhandconcordans" (1740; 16:de uppl. 1882--83). I Sverige har S. G. Nygren utgifvit "Biblisk concordans" (1868). -- Äfven öfver koran finnas konkordanser, den första af år 1811. -- 2. Musikt., äldre tiders benämning på konsonans (se d. o.). -- 3. Geol., likformig lagring, det lagringsförhållande, som eger rum, då ett bergartslager (eller en serie sådana) är parallelt utbredt på eller intager samma lagerställning som de äldre, underliggande, hvilka således icke undergått några rubbningar, innan det ifrågavarande lagret bildades. Häraf uttrycket konkordant lagring, i motsats till diskordant eller olikformig (se Diskordans). De svenska silurbildningarna, sandsten, skiffer och kalksten, t. ex. de i Kinnekulle, äro konkordant aflagrade på hvarandra, men deremot råder i allmänhet diskordans mellan dessa och de underliggande urbergarternas merendels uppresta och skrynklade skikt. -- Adjekt. Konkordant. 1. J. P. 3. E. E.
Konkordat (Med. Lat. concordatum, öfverenskommelse, fördrag, af Lat. concordare, öfverensstämma) kallas de sedan kyrkomötet i Konstanz (1414--18) mellan katolska kyrkan och verldsliga furstar ingångna fördrag angående kyrkans och statens ömsesidiga ställning, rättigheter och skyldigheter. Ordet förekommer i denna mening äfven om fördrag af lägre ordning, slutna mellan biskoparna och furstarna i de resp. landen, numera dock nästan uteslutande om fördrag mellan påfven och furstarna. Sedan ett dylikt påfligt konkordat behörigen å ömse sidor blifvit stadfäst, betraktas det vanligen af staten som statslag och af kyrkan som kyrkolag. När sådana fördrag någon gång officielt bära namnet "konvention" i st. f. konkordat, såsom fallet är med det bajerska af år 1817, det nederländska af år 1827, det würtembergska af år 1857 och det badensiska af år 1859, är detta blott en namnolikhet, som ej förändrar fördragets karakter. I vissa konkordat ingår rättigheten för påfven att företaga gränsreglering och
Källa: Project Runeberg ·
