Sida 595
Konjunktional bisats ...
dermed sammanhängande förändringar med biskopsstiften i det land, med hvilket konkordatet blifvit slutet. Af denna rättighet begagnar han sig då genom utfärdandet af s. k. "cirkumskriptionsbullor", hvilka påfliga aktstycken vanligen tänkas höra tillsammans med konkordaten och härleda sig från början af 1800-talet, då efter Napoleons fall kyrkliga gränsregleringar blefvo nödvändiga lika väl som politiska. -- Såsom det första konkordatet brukar man räkna den förlikning i Worms mellan kejsar Henrik V och påfven Calixtus II, hvarigenom investiturstriden slöt 1122 (det s. k. konkordatet i Worms). Från kyrkomötet i Konstanz (1414--18) härleda sig emellertid egentligen de s. k. konkordaten. Mötets medlemmar delade sig i fem grupper efter nationerna: den tyska, franska, engelska, italienska och spanska. Med dessa "nationer" ingick den af mötet valde påfven Martin V tre särskilda öfverenskommelser ("konkordat") rörande kyrkliga angelägenheter, nämligen med den tyska, den engelska och de romanska nationerna. Påfven Eugenius IV måste (1447) genom fem bullor, de s. k. furstekonkordaten, göra eftergifter åt de tyska kurfurstarna i enlighet med beslut, fattade på de reformatoriska mötena i Konstanz och Basel. Genom "Aschaffenburg-konkordatet" (1448) förmådde biskop Aeneas Sylvius (sedermera påfve under namnet Pius II) den svage kejsar Fredrik III till eftergifter i papistiskt intresse. På samma sätt gick det i Frankrike. Genom den s. k. pragmatiska sanktionen i Bourges (1438) hade Karl VII gifvit den franska nationalkyrkan vissa fri- och rättigheter samt en jämförelsevis sjelfständig ställning i förhållande till påfvestolen. Men d. 18 Aug. 1516 undertecknade Frans I i Bologna ett af påfven Leo X uppsatt konkordat, hvarigenom pragmatiska sanktionens beslut upphäfdes i enl. med det femte laterankonciliets (1512) beslut. Ett dylikt konkordat slöts vid denna tid äfven med Savojen. -- Under 17:de årh. ingicks ett konkordat mellan kejsar Ferdinand II och påfven Urban VIII (1630) rörande hufvudsakligen de kyrkliga förhållandena i Böhmen. Under 18:de årh. slötos mellan åren 1727 och 1784 konkordat med republiken Polen, hofvet i Piemont, den österrikiska regeringen i Milano och Neapel, med den bourbonska i Neapel och Spanien samt med Portugal. De gå allesammans ut på att åt romerska stolen tillförsäkra en maktställning, hvilken dessa regeringar efter mönstret af den franska kyrkopolitiken ville göra densamma stridig.
Det första bland de många konkordaten under 1800-talet är det franska af d. 15 Juli 1801. Enligt detta erkände Napoleon, då Förste konsul, den romersk-katolska religionen, visserligen icke som Frankrikes statsreligion, men som "det stora flertalets i Frankrike" religion. Förste konsuln skulle "utnämna" de af kyrkan tillsatte biskoparna, och presterskapet skulle svärja staten trohetsed o. s. v. Påfven, Pius VII, bekräftade detta märkliga konkordat genom en bulla, "Ecclesia Christi", af den 13 Aug., och Napoleon gjorde det till statslag d. 8 April 1802 jämte tvänne "organiska artiklar"
angående katolsk och protestantisk kult. En "cirkumskriptionsbulla" af d. 29 Nov. 1801 publicerades d. 9 April 1802 såsom bihang till konkordatet för att omreglera den kyrkliga indelningen i Frankrike. -- Den 16 Dec. 1803 slöt Pius VII för Italienska republikens räkning ett konkordat med Napoleon såsom dennas president. Detta konkordat är hufvudsakligen en bearbetning af det franska, och i detsamma förklaras den romersk-katolska religionen för republikens statsreligion. Det s. k. Napoleons 2:dra konkordat l. konkordatet i Fontainebleau af d. 25 Jan. 1813 publicerades visserligen af Napoleon som rikslag d. 13 Febr. s. å., men erkändes aldrig af påfven annat än som en privatunderhandling mellan honom och kejsaren. Napoleons ej långt derefter inträffande fall gjorde, att detta konkordat ej sattes i verkställighet. Genom ett fördrag af d. 11 Juni 1817 mellan Pius VII och Ludvig XVIII sökte den romerska kurian få konkordatet af 1516 återstäldt och konkordatet af 1801 afskaffadt. Detta lyckades dock aldrig på grund af franska folkrepresentationens motstånd. Striden derom fortgick emellertid till revolutionen 1830, då den afstannade. Konkordatet af 1801 har för närvarande gällande kraft. -- Påfven Pius VII hoppades att kunna fa de kyrkliga förhållandena i Tyskland ordnade genom ett rikskonkordat, gällande för hela Tyskland. Då denna förhoppning slog fel, ingick han i underhandlingar med flere enskilda tyska stater genom kardinalen della Genga, sedermera påfve under namnet Leo XII. De politiska förhållandena och Napoleons inflytande omintetgjorde dessa försök. Efter Napoleons fall grep påfven emellertid sig an å nyo. Samtidigt med de ofvannämnda underhandlingarna med Frankrike 1817 slöt han ett konkordat (l. en "konvention") med Bajern, enligt hvars första artikel tillförsäkrades den katolska kyrkan i Bajern "alla rättigheter och prerogativ, som tillkomma henne enligt Guds anordning och de kanoniska bestämmelserna". Året derefter (1818) blef detta konkordat med vissa modifikationer statslag genom "Ediktet om konungariket Bajerns rättsförhållanden med afseende på religionen och kyrkliga föreningar". -- I Österrike fasthöll man ända till 1848 oförändradt vid kejsar Josef II:s kyrkliga reformer. Sedan genom ett "kejserligt patent" af 1849 kyrkan fått rättighet att "fritt ordna sina förhållanden", började konkordatsunderhandlingar med den romerska stolen, hvilka ledde till ett konkordat af år 1855, antaget som statslag s. å. genom ett kejserligt patent. Detta konkordat börjar på samma sätt som det bajerska och innehåller i hufvudsak samma bestämmelser som detta, men tillgodoser ännu mera de kyrkliga intressena. Efter den påfliga ofelbarhetsförklaringen (1870) uppsades konkordatet af den österrikiska regeringen. -- Äfven de protestantiska staterna i Tyskland ingingo i konkordatsunderhandlingar med påfven. Men här stannade man vid antagandet af påfliga cirkumskriptionsbullor. Sedan Preussen genom sitt sändebud Niebuhr bedrifvit dylika underhandlingar i Rom från 1816, antog detta lands
Källa: Project Runeberg ·
