Sida 599
Konkurs-auktion ...
lagstiftningen utgått från den romerska rätten. Ursprungligen inleddes den der genom en missio in bona, en åtgärd af pretorn, hvarigenom han, när en svarande uteblifvit eller dömts, öfverlemnade hans förmögenhet till borgenärerna, hvilka egde genom dess föryttring bereda sig betalning för sina domfästa fordringar. Sedermera infördes en annan form för konkursens öppnande, cessio bonorum (se Cession), i det att gäldenär, som utan eget förvållande kommit på obestånd, afträdde sin egendom. Derigenom undgick han fängelse och infami samt var, så länge han ej förvärfvat nya, betydligare tillgångar, fri från borgenärernas kraf (beneficium cessionis bonorum). Detta senare institut upptogs af medeltidens lagstiftning och var länge nog bestämmande för uppfattningen af konkursens betydelse. Men småningom förlorade detta "beneficium", genom den ökade mildheten i behandling af insolventa gäldenärer, i betydelse, och konkursen började allt klarare uppfattas såsom en generalexekution i gäldenärens gods, utan något egendomligt inflytande på hans framtida betalningsskyldighet (se Konkurs). På denna grund hvilar den nyare konkurslagstiftningen, hvilken för öfrigt i afseende på sjelfva konkursförfarandets anordning går olika vägar. De vigtigaste af utländska konkurslagar äro den franska (af 1838; utgörande 3:dje delen af "Code de commerce"), den tyska (af 1877) och den engelska (af 1883). Norges konkurslag är af 1863, Finlands af 1868, Danmarks af 1872.-- I den svenska rätten träffar man först tämligen sent stadganden om konkurs. Detta är också helt naturligt; behofvet af ett sådant förfarande inträder först med mer utvecklade kreditförhållanden. Under den tid, som våra äldre lagar afspegla, användes krediten föga; den gafs väl i allmänhet mot pant, och der så icke var fallet, utgjorde gäldenärens skyldighet att genom arbete aftjena skulden en tillräcklig utväg för borgenären att göra sig betäckt. Endast för det fall att gäldenären var död och denna utväg alltså icke kunde anlitas, finner man antydningar om en konkurs, då det säges, att det för borgenärerna skulle brista "slikt af mark som af mark". I städerna, der krediten nyttjades i större omfattning, gjorde sig behofvet af ett konkursförfarande först gällande, och i Visby stadslag samt i yngre stadslagen gifvas några torftiga, om utländskt inflytande vittnande stadganden härom. Men en egentlig konkurslagstiftning gaf först k. res. d. 28 Maj 1687, som bestämde dels huru vid egendoms afträdande till konkurs skulle förfaras, dels ock hvilken verkan detta medförde med afseende på gäldenären och hans framtida betalningsskyldighet. Vi återfinna här spåren af det romerska "beneficium cessionis". För gäldenären medförde afträdandet af boet den fördel att han undgick häktning och, under vissa förutsättningar, befriades från vidare betalningsskyldighet. Hade nämligen borgenärerna sjelfva tvungit honom att afträda sina tillgångar, och befanns det, att han af "olyckliga händelser och utan eget förvållande råkat i slik olägenhet, kunna samma kreditorer intet mer fordra af honom, sedan de
afpressat honom allt det i hans makt stod". Äfven 1734 års lag står på samma ståndpunkt. Egendomens afträdande till konkurs medförde för gäldenären den verkan att, om hans obestånd befanns hafva tillkommit af "sjöskada, fiendens infall, eldsvåda eller annan olycka, der till han ej vållande varit", han för framtiden blef fri från borgenärernas kraf, äfven om hans vilkor sedermera bättras "genom arf, gåfvor, tjenst eller slöjder". I annat fall skulle han svara för fulla gälden samt vara underkastad bysättning och arbetstvång. Konkurs var sålunda icke endast ett exekutivt förfarande mot gäldenären, utan också för denne en utväg att blifva qvitt sina skulder att vinna "afträdesförmån". Något modifierade denna uppfattning af konkursens betydelse genom konkursstadgan af 1773 och den dermed öfverensstämmande af 1798, men väsentligast genom konkurslagarna af 1818 och 1830, hvilka inskränkte afträdesförmånen till en rätt för gäldenären att af de tillgångar han efter konkursen förvärfvat icke behöfva afstå mer än hvad till hans och hans familjs underhåll icke erfordrades. Den nu gällande konkurslagen af 1862 har helt och hållet öfvergifvit den äldre uppfattningen, ehuru den icke ens under konkursen beröfvar gäldenären hvad till hans underhåll är nödigt. Se I. S. Landtmanson: "Om concursbo, dess begrepp, uppkomst och omfattning" (1866). I. Afz.
Konkursutredning, det förfarande, som har till uppgift att åstadkomma en rättvis fördelning af en till konkurs afträdd förmögenhet mellan de dertill berättigade borgenärerna. Denna utredning är öfverlemnad åt borgenärerna sjelfva, dock under kontroll af en "rättens ombudsman". Till grund för densamma måste ligga en pålitlig uppgift om boets tillgångar och skulder. En sådan gifves genom den bouppteckning, som antingen gäldenären sjelf eller, om han underlåter det, annan person på rättens eller domarens förordnande upprättar. Denna bouppteckning skall gäldenären vid ett af rätten eller domaren utsatt förhör med ed bekräfta. Till detta förhör kallas de närmast boende af de i bouppteckningen upptagne borgenärerna för att utse en eller flere förtroendemän, "gode män", att taga boet om händer, likasom "rättens ombudsman" då äfven förordnas. Gode männen böra granska boets tillstånd och afgifva berättelse om anledningen till gäldenärens obestånd, söka till konkursboet återvinna hvad obehörigen frångått detsamma och på allt sätt förbereda dess utredande. Definitivt kan utredningen börja först med inställelsedagen, emedan först då borgenärerna anmäla de fordringar, för hvilka de i konkursen äska utdelning. De anmälda fordringsanspråken granskas derefter af borgenärerna, och möjligen uppstående tvister pröfvas af rätten. Å inställelsedagen utses af borgenärerna "sysslomän", hvilka nu i gode männens ställe öfvertaga boets förvaltning och realisation, enligt de närmare föreskrifter borgenärerna ega meddela dem. Sedan tillgångar i boet influtit, verkställes utdelning. Borgenärer, som ega förmånsrätt, kunna erhålla utdelning, innan
Källa: Project Runeberg ·
