Sida 636
Konsumtionsskatt ...
Kontext (Lat. contextus), tankesammanhang; innehållet af en skrift; noggrann förknippning af bestämmelser och förbehåll i ett dokument.
Kontinent (af Lat. continens, sammanhängande), i motsats till ö-område en större sammanhängande landmassa, fastland. Språkbruket har under tidens lopp fördelat jordens fastlandsmassa i 5 kontinenter l. verldsdelar, af hvilka tre, Europa, Asien och Afrika, sins emellan förenade, utgöra den s. k. Gamla verlden, en, Amerika, bildar den s. k. Nya verlden och den femte, Australien, den minsta kontinenten, någon gång kallad södra fastlandet, stundom räknas till Nya verlden, men egentligen bildar endast en stor ö. -- I inskränkt mening förstås med "kontinenten" Europas fastland i motsats till britiska öarna och, ehuru oegentligt, Skandinavien. -- Kontinental, som hör till eller har afseende på fastland, fastlands-. -- Kontinentalklimat. Se Klimat. -- Kontinentalmakter, staterna på Europas fastland, i motsats till England.
Kontinentalsystemet kallas den planmässiga afspärrning från handelsgemenskap med England, som Napoleon I påtvang den europeiska kontinenten i afsigt att krossa den svåråtkomliga ö-statens makt. Liknande åtgärder äro icke okända i den föregående tidens historia, och under franska revolutionens tidigare skede hade nationalkonventet utfärdat ett sedermera flere gånger upprepadt förbud mot handel med engelska varor. Men Napoleon, hänsynslös och energisk, fullföljde samma plan till dess yttersta slutföljder. England, som så länge utöfvat ett öfvermodigt handelsförtryck å hafven efter sina egna, sjelfviska rättsgrundsatser, skulle, sådan var hans plan, mista sin marknad icke blott i Frankrike, utan i hela Europa. En början gjordes genom det ryktbara dekret, som Napoleon efter sin seger öfver preussarna utfärdade från Berlin d. 21 Nov. 1806. De britiska öarna förklarades genom detsamma i det strängaste blockadtillstånd, så att icke ens bref till England eller med utanskrift på engelska finge befordras; engelska undersåtar på alla af Frankrike eller dess allierade besatta områden skulle anses för krigsfångar och all påträffad egendom, som tillhörde engelsmän, konfiskeras; inga från England eller dess kolonier kommande skepp finge mottagas, och all handel med engelska varor skulle upphöra. Då England å sin sida, genom kabinettsorder af d. 7 Jan. och 11 Nov. 1807, gjorde de våldsammaste inskränkningar i de neutrales handel, så att hvarje ort, som var stängd för engelska fartyg, betraktades såsom blockerad och endast blef tillgänglig mot en afgift till England af 25 proc. af lastens värde, utfärdade Napoleon genom dekret från Milano d. 17 Dec. 1807 och från Tuilerierna d. 11 Jan. 1808 nya bestämmelser, enligt hvilka hvarje skepp, som åtlydde de engelska påbuden, förklarades för denationaliseradt och underkastadt samma risk som engelska fartyg. Hans raseri gick slutligen derhän att han genom ett dekret från Fontainebleau d. 18 Okt. 1810 förordnade om uppbränning af alla engelska varor å kontinenten.
Ett försök att fullständigt qväfva införseln af engelska kolonialprodukter och industrialster var dock i sig sjelf alltför kulturfientligt för att kunna vidhållas, och Napoleon tillgrep snart utvägar att kringgå sina egna påbud. Sedan han genom Trianon-tariffen af d. 3 Aug. 1810 och dekretet af d. 12 Sept. s. å. förordnat, att kolonialvaror finge införas mot en afgift af 50 proc. af värdet, använde han merkantilsystemets lära om handelsbalansen i sitt intresse, i det han ökade sina penningtillgångar genom försäljning af s. k. licenser (åt särskilda personer beviljade undantag), som berättigade till införskrifning af en viss mängd varor från England mot företeende af bevis att i stället dit sålts en viss mängd franska manufakturvaror. Genom alla dessa åtgärder uppblomstrade visserligen den franska industrien, men till en stor del endast skenbart, enär produktionen måste riktas på åstadkommandet af mer eller mindre otillfredsställande surrogat för de vigtigaste kolonialvarorna samt -- för bytespåbudets skull -- på artiklar af fingeradt värde. England åter erfor väl ett icke obetydligt afbräck i handel och industri, men eggades tillika att söka nya handelsförbindelser. De lidanden, som Napoleon ådrog Europas öfriga stater genom sitt våldsamma ingrepp i verldshandelns gång, bekymrade honom alldeles icke, men blefvo i sjelfva verket en af de verksammaste orsakerna till hans fall. Holland, Italien och Rhenförbundets stater hade till följd af sin nära beroende ställning underkastat sig kontinentalsystemet; detsamma gjorde Preussen och Ryssland genom Tilsit-freden 1807, Danmark genom alliansen i Fontainebleau d. 31 Okt. s. å., Spanien och Österrike 1808 samt slutligen äfven Sverige genom freden i Paris d. 6 Jan. 1810 (hvarvid dock undantag gjordes för artikeln salt). Men då, trots detta, en liflig smyghandel uppkom, till en stor del befordrad af nord-amerikanskt och grekiskt sjöfolk -- hvad Sverige beträffar, fortgick en ganska öppen handelsförbindelse mellan England och Göteborg --, skred Napoleon till åtgärder, som ytterligare uppretade folken. Så var det icke minst hans omsorg om kontinentalsystemet som förestafvade de ödesdigra besluten att införlifva Nordsjökusten med Frankrike och vidmakthålla invasionen på Pyreneiska halfön. Med honom sjelf föll systemet genom 1813 års stora koalition. För norra Europas politiska karta medförde kontinentalsystemet indirekt de största förändringar. I afsigt att få detsamma fullständigt tillämpadt i Norden prisgaf Napoleon i freden i Tilsit 1807 Sverige åt Rysslands anfall, hvilket för Sverige medförde förlusten af Finland. Englands fruktan att Danmark genom bestämmelserna i samma fred skulle ställa sin flotta till Frankrikes disposition föranledde dess "röfvaretåg" till Köpenhamn (1807), hvilket vållade att Danmark verkligen slöt sig till Frankrike, en tillslutning, som 1814 medförde Norges lösslitande från Danmark.
Kontingent (Fr. contingent, af Lat. contingere, vidröra), andel, bidrag; särskildt den andel af manskap (stundom äfven af vapen, penningar
Källa: Project Runeberg ·
