Sida 700
Korrigera ...
hufvudriktning. Stundom upprepas denna anordning två gånger, och bladkransarna blifva således tvänne; stundom, t. ex. när en gafvel sluter sig som prydnad till en vägg, finnes plats för blott tvänne blad. Stängeln, dess knopp och de fyra bladen kunna vara mer eller mindre rikt utbildade. Under den äldre tiden äro bladen mycket enkla, med helbräddade kanter; senare blifva de starkt profilerade och krusiga, med en skarp utsvällning vid den punkt, der bladet böjer sig uppåt. Se Fial och den der meddelade fig. samt närstående, den engelska gotiken tillhörande fig., som dock ej är fullt typisk, enär korsformen hvarken i elevation eller grundform är nog starkt framhållen. 2. Upk.
Korsblomstriga, bot., kallas sådana växter, hvilka hafva fyrbladigt blomfoder och fyra kronblad, så ställda, att de bilda ett kors. Se vidare Cruciferae.
Korset, astron., stjernbild, innehållande flere klara stjernor å södra himmelen, söder om Södra fisken. E. J.
Korsets döttrar (Fr. Filles de la croix) en i Roye i Picardie 1625 stiftad och 1640 formligen konstituerad qvinlig kongregation till uppbygglig sammanlefnad och unga flickors undervisning. Dess hufvudsäte blef senare Brée-Comte-Robert vid Paris, och systraskapet utbredde sig i Frankrike, Belgien och Canada, i nyare tid äfven i Tyskland. Drägten utgöres af en lång svart klädning med vida ärmar, hvitt halskläde och svart slöja samt -- för de systrar, som aflagt löftet -- ett silfverkors på bröstet. -- En annan kongregation af samma namn stiftades 1639 i Toulouse.
Korsets upphöjelsefest (Festum exaltationis sanctae crucis), en kyrklig fest, som allmänt firades fr. o. m. 7:de årh. Enligt några uppgifter skall den hafva firats redan långt dessförinnan till minne antingen af det korstecken, som kejsar Konstantin berättas hafva sett i skyn, eller af invigningen af Heliga grafvens kyrka, d. 14 Sept. 336. Emellertid får det väl antagas såsom bevisadt, att festen har ett annat ursprung, som är af senare datum. Perserna hade 614 vid eröfringen af Jerusalem tagit med sig som byte derifrån det heliga korset, men blefvo sedermera slagna af östromerske kejsaren Herakleios och nödgades i freden 628 bl. a. återlemna Kristi kors. Den 14 Sept. 629 bar kejsaren på sina skuldror i en högtidlig procession korset upp till Golgata för att i den restaurerade Heliga grafkyrkan "upphöja" det såsom det kristliga verldstecknet. Sedan dess har i den österländska kyrkan korsupphöjelsens fest varit en af de större kyrkofesterna. I den vesterländska kyrkan påbjöd påfven Honorius I kort derefter dess firande på d. 14 Sept., och efter reformationens införande bibehölls den här och der äfven i de protestantiska kyrkorna, der man gaf den en mera andlig betydelse, enligt Fil. 2: 5--11 och Joh. 12: 31--36. I
Sverige är d. 14 Sept. ej någon kyrklig högtidsdag, men bär i almanacken ännu namnet Korsmässa. J. P.
Korsets återfinnande (Inventio sanctae crucis) är namnet på legenden om huru kejsar Konstantin den stores moder, Helena, år 326 återfann frälsarens kors vid en gräfning, som hon lät anställa i den kulle, hvilken täckte såväl Golgata som Kristi graf. Kejsarinnan Helena fann, berättar legenden, tre kors, och genom ett under visades hvilket af dem var Kristi kors. En mindre del deraf jämte spikarna sände kejsarinnan till sin son, kejsar Konstantin, men den större delen infattades i silfver och förvarades i Jerusalems hufvudkyrka för att vid hvarje påskhögtid blifva föremål för folkets tillbedjan. Biskopen fick rättighet att bortgifva bitar af det heliga korset till amuletter; och för hvarje gång detta skedde, växte ett nytt stycke i det gamlas ställe. -- Denna legend förekommer först antydningsvis i början af 4:de årh., hos Konstantins samtida och biograf, kyrkohistorikern Eusebius (d. 340). Hos senare kyrkofäder förekommer den mera detaljerad, såsom den ofvan är anförd. Enligt kyrkohistorikern Nikeforos skulle redan under Konstantins tid en fest till minne af korsets återfinnande årligen hafva firats. Formligen påbjöds den såsom allmän kyrkofest inom vesterländska kyrkan först 1376 af Gregorius XI. Den firas d. 3 Maj. I Sverige är denna dag ej någon kyrklig högtidsdag, men bär ännu i almanacken namnet Korsmässa. J. P.
Korsett (Fr. corset, diminut. af Fornfr. cors, Lat. corpus, kropp), lifstycke; snörlif.
Korsfana, en lång staf, slutande i ett litet kors och med en der nedom anbragt liten korsprydd fana eller vimpel. Den uppståndne frälsaren framställes med en sådan fana i handen, till tecken af sin seger öfver döden. I samma betydelse tolkas lammet med korsfanan (se Agnus Dei). Den är för öfrigt Johannes Döparens attribut. Benämningen användes äfven om kejsar Konstantin den stores segerrika banér (labarum), hvilket utgjordes af en lans, slutande i ett Kristusmonogram, inom en gyllene krans med en der nedom anbragt tvärstång, från hvilken nedhängde en qvadratisk duk med bilderna af kejsaren och hans barn. Enligt andra afbildningar (å mynt) slutar stången i ett kors, och duken prydes med Kristusmonogrammet. Upk.
Korsfarare, deltagare i ett korståg.
Korsfjord, en omkr. 30 km. lång fjord i Nordhordland, Söndre Bergenhus amt (Norge), mellan öarna Store Sartor och Hofteren. -- Äfven en arm af Altenfjord (se d. o.) bär namnet K. O. A. Ö.
Korsfästning, ett hos forntidens folk, särskildt inder, egypter, assyrer, kartager, perser, skyter, greker och romare, vanligt dödsstraff. Straffredskapet utgjordes ursprungligen af en påle, på hvilken den dömde spetsades, såsom det ännu brukas i österlandet. Denna påle erhöll sedermera en tvärslå, hvarigenom det egentliga korset (korsformen) uppkom. Delinqventen gisslades och måste derefter sjelf bära
Källa: Project Runeberg · ·
