Sida 710
Kortikal ...
tillräckligt kraftiga för att framdrifva fartygen med en hastighet af omkr. 12 knop. J. G. B.
Korybanter (Grek. korybantes) den grekisk-asiatiska, företrädesvis i det forna Frygien och Lydien dyrkade gudinnan Kybeles' (Rheas) prester, hvilka under larmande musik utförde de till hennes gudstjenst hörande vilda danserna. Äfven förstod man med korybanter ett slags demoniska väsenden, beslägtade med daktyler, kabirer och kureter, hvilka tänktes höra till nämnda gudinnas följe. A. M. A.
Korydon, forngrekiskt herdenamn, som upptogs af renaissancens herdepoesi och sedan brukats såsom appellativ för smäktande eller hopplöst suckande älskare.
Koryfé (Fr. coryphée, Grek. koryfaios, af koryfé, hjessa, topp, spets, egentl. "den, som står i spetsen", ledare, förman) betecknade företrädesvis den på teatern eller vid andra festliga tillfället uppträdande chorens ledare, chorföraren, och ordet är vid denna användning till viss grad liktydigt med chorag (se d. o.), ehuru till sin språkliga bildning på intet vis dermed beslägtadt. I modernt språkbruk nyttjas ordet i bildlig mening om en hvar, som på något område intager en framstående och tongifvande ställning. A. M. A.
Koryza (Grek. koryza). Se Snufva.
Korzeniowski, Jozef, polsk författare, f. 1797, var en tid huslärare hos general Krasinski i Varsjav samt blef 1829 lärare vid lyceet i Kremenets, senare professor (i mytologi och romerska antiqviteter) vid universitetet i Kiev och 1837 gymnasiedirektör i Charkov. 1846 förflyttades han till Varsjav och var vid sin död, 1863, direktör i sektionen för folkupplysning och kyrka. K:s första tragedier och komedier ("Klara", 1826; "Munken" m. fl.) voro föga betydande, men när han sedermera behandlade medelklassen och folklifvet, visade sig hans talent. Till hans bästa stycken höra "Karpatiska bergsbor" och "Judarna" (båda 1843). K:s pjeser äro i allmänhet muntra, och teatern i Varsjav lefde länge hufvudsakligen på dem. Redan i Charkov började K. med noveller ("Spekulanten", 1846), senare öfvergick han uteslutande till denna skrifart och författade Wedrówki oryginala (Ett originals vandringar; 1848), Garbaty (Den puckelryggige; 1852), Tadeusz Bezimienny (1852), Krewni (1857) m. fl. K. är med sina sympatier delad mellan den klassiska och romantiska skolan, hans stil är mera konstnärligt vårdad än Kraszewskis, men i andra afseenden står han efter denne. K:s samlade arbeten (12 d.) utgåfvos 1871--73 i Varsjav. Lll.
Kos (nu Ko, Ital. Stanco l. Stanchio, Turk. Istanköi), en till Sporadernas grupp hörande ö i Arkipelagen vid Mindre Asiens sydvestra kust. I öns längdriktning, n. ö. och s. v., stryker en bergås (fordom kallad Prion) af måttlig höjd och lemnande plats för tämligen stora vidder af odlingsbar mark. Denna utmärker sig för synnerlig fruktbarhet och lemnar bl. a. ett förträffligt vin. Hufvudstaden, af samma namn som ön, ligger nära den nordöstra änden och finnes omnämnd redan hos Homeros. Under den historiska forntiden hade K. dorisk
befolkning och bildade tillika med några närliggande städer (Halikarnassos, Knidos m. fl.) en dorisk förbundsstat. Frejdadt var K. i synnerhet genom sitt storartade Asklepiostempel och en i samband dermed stående medicinsk skola, från hvilken bl. a. den store forngrekiske läkaren Hippokrates utgick. Äfven målaren Apelles härstammade från K., och ett af hans förnämsta mästerverk, Afrodite (Venus) Anadyomene, prydde det nämnda Asklepiostemplet. Flere slag af konstflit idkades på K,; berömda voro i synnerhet ett slags fina och genomskinliga väfnader, kallade koiska tyger (vestes coae). För närvarande lyder ön under turkiskt välde. Arealen är ungefär 250 qvkm. och innevånarnas antal omkr. 20,000. A. M. A.
Kosaker (R. kazaki, P. kozaki), eller, såsom de som korporativa enheter benämnas, kosakhärar, krigarebefolkning i flere af Rysslands europeiska och asiatiska provinser. Ordets ursprung är omtvistadt; osäkert är om det står i något sammanhang med det östturkiska kazak (landstrykare, nomad), hvarmed i äldre tider flere asiatiska folk betecknades, och som ännu i dag är inhemsk benämning på Asiens mest betydande nomadfolk (se Kirgiser). Först i senare hälften af 1300-talet omnämnas kosaker i Europa. Med säkerhet kan man påstå, att deras kärna bildades af obändiga och dådlystna män, som af frihetsbegär, fruktan för efterräkning o. d. flydde hemifrån ut i de vilda ödemarkerna, som sträckte sig mellan de ryska, litaviska och polska landens sydgräns och de tatariska områdenas nordgräns. Der ute i ödemarken tvungos dessa äfventyrare snart att sluta sig till hvarandra; och som de för sitt uppehälle voro hänvisade till rof och plundring samt sålunda kommo i strid med alla folk rundtomkring, drog sjelfva nödvändigheten starkare till sammanhållningens band och tvang dem att dela ljuft och ledt i ett kastartadt vapenbrödraskap. Kosakerna visade sig först på grässtepperna vid Dons nedre lopp och på slätterna vid Dnjepr, i Ukrajna. De rekryterades från flere håll, företrädesvis från Ryssland. Den tryckande lifegenskap, som infördes i Ryssland, dref under 1600-talet bönder i massa till kosaklägerplatserna vid Don och Dnjepr, dit dessutom politiska flyktingar efter den stora orotiden (1605--13) samt schismatici (starovertserna) stucko sig undan. Derför gjorde sig det ryska elementet inom kort snart sagdt uteslutande gällande bland kosakerna. Med tiden trädde Polens och Rysslands styrelser i förbindelser med dem, sökte visserligen utvidga sitt maktområde öfver dem, men medgåfvo dem stora fri- och rättigheter, ty de kristna kosaksamhällena på Rysslands och Polens utkanter bildade ett skyddsvärn i söder mot tatarerna i Asien, på Krim och vid Svarta hafvet samt mot den turkiska makten.
I. Dnjeprkosakerna, Lill-Rysslands l. Ukrajnas kosaker fingo under polske konungen Stefan Bathoris tid (1575--86) en fast organisation. I spetsen för sig hade de en af dem vald hetman. Han innehade första platsen i starsjina (de "gamles råd"), hvilken för
Källa: Project Runeberg · ·
