Sida 711
Kortikal ...
öfrigt utgjordes af bl. a. oboznij (trossföreståndaren), pisar (skrifvaren l. kansleren), esaul (standarbäraren) och polkovniki (cheferna för de olika regementena, polki). Längre söderut vid Dnjepr, på andra sidan fallen, höll Ukrajnakosakernas förpost till, de s. k. zaporogiska kosakerna (af R. za, på andra sidan, och porogi, fall). På en ö (Chortitza) i floden hade de uppfört ett palissadfäste (setja), dit de ej gåfvo qvinnor tillträde. De erkände knappt någon öfverhet; hos dem rådde allmän jämlikhet, och de lågo till lands och sjös i ständig fejd med muhammedanerna. Zaporogerna togo äfven lifligt del i de uppror, som under 1500- och 1600-talet framkallades i Ukrajna dels deraf att landtbefolkningen led intrång i sin frihet från de polske adelsherrarnas (panernas) sida och var utsatt för religionsförföljelser, dels emedan polska styrelsen ville inskränka den fria krigarebefolkningens antal (endast ett visst antal i "registret" inskrifna erkändes såsom fria kosaker) och sålunda öka den beroende jordbruksarbetareklassen. Kosakerna blefvo farliga för Polen äfven derigenom att de trädde i förbindelser med Polens yttre fiender, bl. a. svenskarna. Redan 1626 ville Gustaf II Adolf räcka dem handen. Hetmanen Bogdan Chmielnicki (d. 1657) gjorde 1648 ett i början lyckokrönt försök att skaffa kosakerna oberoende; men då motgången träffade honom, ställde han sig 1654 under sina trosförvandter ryssarnas skydd, och ryssarna angrepo Polen. Det var under detta krig, som Karl X Gustaf 1655 kastade sig öfver polackerna, och genast från början inlät han sig i lifliga underhandlingar med kosakerna. Från dem anlände 1655 grekiske abboten Daniel (adlad Oliwenberg) såsom sändebud, och till dem sändes 1656 G. Wellingk och 1657 Lilliecrona. Karl X öfverskattade dock betydelsen af en allians med dem. Polens hjelplösa tillstånd tände visserligen hos dem ett ögonblick hoppet att kunna rycka till sig ett stort stycke af detta land, men inre tvister, tatarernas infall på kosakernas eget område (1657), Sveriges motgångar och polackernas återuppväckta kraft gjorde en ände derpå. Rysk-polska stilleståndet i Andrussovo (1667) fastställde, att kosakerna på högra Dnjeprstranden fortfarande skulle lyda under Polen, men de på den venstra under tsaren. Ett försök (1668) att förena de "båda sidorna" till ett sjelfständigt helt under Portens öfverhöghet misslyckades. Men tanken på en oberoende kosakstat utdog ej. Det missnöje, som under det stora nordiska kriget alstrades i Ukrajna deraf att tsar Peter nödgade kosakerna att göra krigstjenst långt från eget land och att storryssarna på ett öfvermodigt sätt behandlade lillryssarna, syntes bereda hetmanen Mazepa (1687--1709) ett gynsamt tillfälle att göra sig ryssarna qvitt. När den segrande Karl XII nalkades Ukrajnas gränser, öfvergick han till denne och nedlade inför hans fötter hetmans-värdighetens insignier (d. 29 Okt. 1708). Men tsar Peter hade för fast fot i landet och handlade raskt. Han förstod att skickligt frambesvärja religionsfanatismen och faran af ett nytt polskt öfvervälde samt söndrade sålunda
Ukrajnas folk från hetmanen, så att det ej följde denne, samt lät välja (Nov. 1708) en ny hetman, Skoropadski. Poltava-slaget (1709) gjorde för alltid slut på Mazepas ärelystna drömmar, och den efter hans död af det honom trogna partiet utsedde hetmanen Orlik kunde endast lefva genom almosor (Karl XII anslog åt honom 13,000 dlr s. m. årligen) från Sverige, der han flere år lefde som biltog. Mazepas förräderi gjorde ände på Lillrysslands frihet. 1722 lade Peter I det under ett särskildt kollegium i Moskva; och sedermera lät han ej kosakerna välja någon ny hetman, ehuru titeln bibehölls till 1764, efter hvilken tid den lillryska kosakhären upphörde att bestå såsom ett slutet helt. Numera skilja sig de lillryske kosakernas ättlingar från de andra bönderna endast genom särskilda rättigheter till jord. Peter lät äfven förstöra de till Karl XII affallne zaporogernas "setja", hvarefter desse togo sin tillflykt in på turkiskt område. Under kejsarinnan Anna (1730--40) fingo de väl återvända till nedre Dnjeprlandet, men förjagades derifrån 1775 af Katarina II. En del af dem organiserades 1787 såsom Svarta hafs kosaker (R. Tjernomorskii) och fick 1792 landet s. om donska kosakernas land ända till Kuban jämte halfön Taman (1860 upphäfdes deras korporation, och de uppgingo i Kuban-kosakernas); en annan del flydde till Turkiet. Desse återvände 1828 till Ryssland och fingo 1829 slå sig ned dels vid Azovska sjön, azovska kosaker (deras korporation upphäfdes 1865), dels i Besarabien, nyryska kosaker (deras korporation upphäfdes 1868).
II. Donska kosakerna äro till allra största delen af storryskt ursprung. Deras första officiella förbindelse med ryska riket daterar sig från 1570, då tsar Ivan den förskräcklige bekräftade deras organisation. Denna var mycket demokratisk och stadgade sig först under 1600-talet: frågor om krig, bytets fördelning m. m. afgjordes på en allmän kosakförsamling, "härringen" (voiskovoj krug), som äfven utöfvade domsrätt, och de särskilda kommunerna (stanitsa) voro mycket sjelfständiga. Jorden var gemensam egendom, och allmän jämlikhet rådde. Verkställande makten låg i händerna på en af "härringen" vald hetman. När Don-kosakerna genom rof och plundring gjorde trakterna kring Volga och floden sjelf osäkra, i synnerhet för handeln, skickade Ivan 1577 trupper mot dem. En flock kosaker under Jermak Timofejevitj begaf sig då undan, bröt in i Asien och eröfrade 1581 Sibirien samt bildade kärnan till de sibiriska stadskosakerna, Sibiriens kolonister och förkämparna för ryska väldets utbredning i Asien. En annan svärm drog sig till Kaspiska hafvet, for uppför Jaik-floden, byggde der 1584 en stad samt blef stommen till jaikska kosakerna. (Efter Pugatjevs uppror 1773--74 lät Katarina II ändra flodens namn till Ural, hvarefter dess kosaker kallats uralska kosaker.) En gren af Dons kosaker äro äfven Astrachans kosaker, som omtalas första gången 1691 och sedan 1819 utgöra den astrachanska hären. Kosakväsendet vid såväl Dnjepr som Don nådde sin största utveckling under 1600-talet.
Källa: Project Runeberg · ·
