Sida 712
Kortikal ...
Kokernas frihet, som bildade ön skarp motsats till det ryska folkets betryckta ställning, och deras kamp mot Asiens stammar, hvilken fyllde Ryssland med beundran, gjorde kosakerna till ryska folkpoesiens hjeltar. De missnöjda element, hvilka, såsom ofvan nämnts, samlades till kosakhärarna, dessas obändighet och ryska styrelsens bemödande att utvidga sin makt öfver dem framkallade flere farliga uppror, såsom Stenka Razins (1665--71), Bulavins (1708) och, framför alla andra, Pugatjevs (1773--74), hvilket var kosakdömets sista stora protest mot den nya sakernas ordning, som med Peter I oblidkeligt börjat göra sig gällande i Öst-Europa, och med hvilken den obehindrade utvandringen till kosaklanden samt kosakernas plundrings- och eröfringståg ej läto förena sig. Peter I gjorde slut på de lillryske och zaporogiske kosakernas sjelfständighet; efter Bulavins uppror inskränkte han äfven Don-kosakernas. "Härens" förvaltning sorterade sedan 1721 under ryska krigsministeriet, och sedan 1738 utnämndes hetmanen af regeringen. "Härringen" förlorade sin betydelse, och den högsta administrativa och dömande myndigheten föll i händerna på en oligarki ("de äldste", ursprungl. titel på befälhafvarna). Men äfven "de äldstes" inflytande måste vika för den alltmer konsoliderade centralmakten. I slutet på 1700-talet skildes den civila förvaltningen från den militära, hvilket iakttogs äfven i 1835 års författning, som i första hand var afsedd för Dons kosaker, men sedermera blef gällande äfven för de öfriga kosakhärarna. Denna författning ålade kosakerna en långvarig krigstjenst -- deras enda skyldighet till staten -- och förvandlade dem åter till en sluten kast: den, som en gång inträdt i kosakhären, måste för alltid stanna der, och hans efterkommande likaså; fast egendom inom kosaklanden kunde förvärfvas endast af kosaker. Men 1865--70 genomförde ryska styrelsen en fullständig reform af kosakhärarna i afsigt att åstadkomma en sammansmältning mellan deras befolkning och det öfriga Rysslands, utan att dock hindra utvecklingen af kosakernas militära egenskaper.
Utom de ofvan nämnde donske kosakerna och de från dem utgångna uralska och astrachanska "härarna" finnas i Ryssland andra kosakhärar, hvilka alltefter rikets tillväxt uppstått vid gränserna (genom regeringens åtgärder) för att bilda skyddsmurar för de nya landvinningarna. Dessa kosakhärar äro: kubanska, terekska (vid Terek omtalas kosaker redan under 1500-talet, vid Kuban under 1600-talet; de sammanslogos 1832 till "kaukasiska liniens här", hvilken 1860 fördelades i en kubansk och en tereksk), orenburgska (öster om uralska hären, vid öfre Ural, hufvudsakligen på dess venstra sida, bildad 1748), sibiriska (österut från den föregående och så åt s. ö. längs Irtysj-floden till Saisan-sjön, bildad hufvudsakligen under 1700-talet till skydd mot Kina), semirjetsjenskiska (i spridda byggen söderut från den föregående ända ned till sjön Issikkul, bildad 1867 vid upprättandet af turkistanska militärdistriktet), transbaikalska (långt österut från den föregående, på andra sidan Baikalsjön, längs kinesiska gränsen och amurska (öster om den föregående, längs kinesiska gränsen, utefter Amur och dess biflod Ussuri, bildad 1858). Kosaklanden ligga mellan 42° 57' och 55° 28' n. br. samt mellan 36° 50' (kubanska hären) och 135° ö. lgd (amurska hären), d. v. s. öfver en sträcka af nära 100° i öster och vester, samt gruppera sig kring floderna Don, Kuban, Terek, Volga, Ural, Irtysj, Onon, Inguda, Amur och Ussuri. De olika härarnas areal och folkmängd 1880 framgå af följande tabell:
Här. Areal i qvkm. Befolkning. Kosaker. Icke-kosackerTillsammans. Donska 158,594 818,487548,999 1,367,486 Kubanska 66,273 519,007152,805 671,812 Terekska 21,310 130,244 5,581 135,825 Astrachanska 8,128 22,797 1,434 24,231 Uralska 70,563 90,397 27,561 117,958 Orenburgska 92,781 290,798 16,462 307,260 Sibiriska 55,888 94,462 13,483 107,945 Semirje-tsjenskiska2,64219,791 4,606 24,397 Transbaikalska85,424 143,845 4,409 148,254 Amurska 6,590 21,009 349 21,358 Summa 568,193 2,150,837775,6892,926,526
Den icke-kosakiska befolkningen består af andlige samt af inflyttade personer, som egnat sig åt handel, handtverk och jordbruk (jordbruk var i äldre tider kosakerna förbjudet vid lifsstraff). En stor del af jordarbetareklassen utgjordes förut af lifegna bönder på de egendomar, som anvisats åt den 1768 införda ärftliga kosakadeln, och hvilka 1835 gåfvos denna till arf och eget. Efter lifegenskapens upphäfvande i Ryssland (1863) blefvo dessa bönder egare till vissa jordlotter, och sedan 1867 har hvarje rysk undersåte rätt att besitta fast egendom inom kosaklanden. Den åt de egentlige kosakerna anvisade jorden är dels härallmänning och bildar den s. k. reservjorden, dels öfverlåten åt stanitsorna (förvaltningsområden, som omfatta flere kosakbyar), dels enskild (adels-) egendom. Den åt en stanitsa upplåtna jorden står under hennes förvaltning och utskiftas så, att hvarje till stanitsan hörande manlig medlem vid 17 års ålder erhåller nyttjanderätt till en lott på 30 desjatiner (32,76 har). Med afseende på härkomsten äro de egentlige kosakerna till allra största delen storryssar; endast ett mindretal utgöres af lillryssar (Kuban), kalmucker (Don), tatarer (Don, Ural m. fl.), burjäter och tunguser (Transbaikalien), kirgiser, kaukasiska folk samt (i orenburgska hären) basjkirer, mordviner och tjuvasjer. De allra flesta bekänna sig till grekisk-katolska läran (antalet starovertser är stort); de öfriga äro hedningar (kalmucker, burjäter och tunguser) och muhammedaner (tatarer och kirgiser). Landtbruk (mest odlas hvete) är numera kosakernas förnämsta näringsfång; dernäst komma
Källa: Project Runeberg · ·
