Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

Originalsida 769
Originalsida 769
Originalsida 768
Originalsida 769
768–769

Sida 769

Krieger ...

hänsyn till dessa förhållanden kan man ej vänta sig ett tillstånd af evig fred staterna emellan, förrän man inom staten för dess rättsordnings upprätthållande kan åstadkomma felfria domar, som efterkommas frivilligt, utan att tvångsmedel behöfva användas. -- Som kriget från folkrättslig synpunkt är ett rättsmedel, har man att skilja de våldsamheter, som dervid begås, likasom de, hvilka förekomma vid tvångs lagliga användning af statsmaktens organ inom staten, från våldsamheter, som begås af enskilda personer och under namn af mord, dråp, misshandel, rån äro i lag belagda med straff. Detta rättsmedels användning bör vara noga bestämdt beträffande både dem, som ega att uppträda såsom krigförande parter och att använda kriget såsom rättsmedel, och det förfarande, som dervid bör iakttagas. Dervid möter först frågan om hvem som eger att föra krig (jus belli i subjektiv mening) eller är berättigad att uppträda såsom krigförande part. Å ena sidan finnes det en part, som fordrar en rättighet åt sig tillerkänd, å andra sidan den, som bestrider densamma. Ett krigstillstånd kan dock uppstå endast emellan parter, för hvilka den yttersta grad af sjelfhjelp är tillåten och möjlig, således egentligen blott mellan fullt fria, af hvarandra oafhängiga, ingen gemensam högre myndighet underkastade parter, d. v. s. stater. De tvångsåtgärder, som vidtagas mot utom staten stående personer eller band, såsom fribytare och sjöröfvare, falla icke inom krigets rätt, enär dessa icke äro fiender, som efter krigsrätt behandlas, utan missdådare, som straffas. Ej häller kan något sällskap eller handelskompani anses såsom krigförande part. Då det engelska ostindiska kompaniet förde krig, kunde dess rätt dertill betraktas endast såsom en af den engelska regeringen åt kompaniet delegerad rätt. Krig mellan politiska partier inom samma stat frambringar ett upprorstillstånd, men kan icke grunda ett egentligt krigstillstånd, så länge icke de mot hvarandra stridande parterna hafva tagit samt behålla under sin besittning och makt skilda delar af statsområdet, i hvilka fall hvardera parten kan såsom krigförande göra anspråk på att behandlas efter krigets rätt. -- Hvardera krigförande parten kan utgöras af en eller flere stater. I senare fallet kunna de gemensamt uppträda såsom hufvudparter, eller ock den ena såsom bundsjörvandt, allierad, hafva förbundit sig till en viss hjelp, ett visst understöd. I båda fallen kan den stat, mot hvilken förbundet är riktadt, betrakta ej allenast hufvudparten, utan äfven den biträdande parten såsom krigförande makt, mot hvilken han gör krigets rätt gällande. De, hvilka hvarken såsom hufvudparter eller såsom allierade deltaga i kriget, äro att betrakta såsom neutrala, mot hvilka folkrätten ej tillåter någon tvångsåtgärds vidtagande, så länge de afhålla sig från hvarje försök att gifva hjelp eller bereda understöd åt någon af de krigförande. -- Likasom kriget är begränsadt i fråga om hvilka som skola anses såsom krigförande parter, finnas bestämmelser äfven i afseende på det eller de områden, der krigets rätt kan göras gällande, krigsfältet. Med

afseende på staternas territoriella beskaffenhet kan kriget vara dels landkrig, dels sjökrig. Krigsfältet blir derför de fientliga staternas landområden vid landkrig, de till statsområdena hörande vatten likasom öppna sjön och alla haf vid sjökrig.

De krigförande parterna äro i krigets utförande inom det gifna krigsfältet bundna af vissa allmänt gällande folkrättsliga regler; kriget har derför sina bestämda rättigheter och former (jus belli i objektiv mening). Krigets rätt inbegriper visserligen rätt (för en stat) att med vapenmakt tilltvinga sig af en annan en skyldighets, fullgörande och sträcker sig ända till rätt att tillintetgöra den fientliga statens sjelfständiga tillvaro. Den eger för detta ändamål använda det yttersta våld mot den fientliga statens medlemmar. Men såsom allmän grundsats gäller numera att det icke är menniska, som kämpar mot menniska med förgörelse till mål, utan att det är stat mot stat, som med till buds stående krafter och medel strider för att genom angrepp och försvar drifva igenom sin vilja med iakttagande af regeln: tillfoga dina fiender till och med i kriget ej mer ondt än oundvikligt är för det dermed afsedda ändamålets vinnande. Ur denna grundsats har utvecklat sig en mängd specielt bestämda regler, hvilka gå ut på att göra kriget alltmer menskligt. Vill man göra en sammanfattning af de rättigheter och pligter, hvilka den nuvarande folkrätten, som utvecklar sig till ett allt menskligare sätt för krigets förande, gör gällande för de krigförande staterna i förhållande till hvarandra, till de fientlige härarna och till de fredlige innevånarna, har man att rådfråga dels de folkrättslige skriftställarna från Hugo Grotius (d. 1645) intill senaste tiders författare, dels utgifna folkrättsliga deklarationer och traktater, bland hvilka särskildt böra nämnas Genève-konventionerna af 1864 och 1868 angående skydd för dem, som hjelpa och trösta de lidande, samt 1874 års Bruxelles-konferens' förklaring. Det sålunda i enskildheter bestämda, af sedvänjor upptagna förfarandet vid krigs förande kallas krigsbruk. Hvardera makten räknar på att detta i alla delar lika erkännes och iakttages, och det angifver de tillåtna medlen och yttersta gränserna för vålds användning. Hvarje öfverskridande deraf berättigar motståndaren till repressalier och neutral makt till föreställningar, ja till afbrott af vidare förbindelse med den felande. Endast utomordentliga omständigheter, nämligen antingen den yttersta nöd eller ock upprätthållandet af "partie égale" i striden eller af de folkrättsliga reglerna sjelfva, kunna såsom s. k. krigsreson berättiga till afvikelse från gällande sed. Sådan afvikelse är vanlig i krig med vilda stammar och röfvareband, hvilka ej erkänna någon humanitetslag öfver sig. -- Som krigstillståndet sålunda är ett lagbundet fientligt tillstånd mellan staterna, hvilket afbryter den fredliga samfärdseln mellan dem, måste på något sätt angifvas tiden för krigets början, hvilken medför vissa förpligtelser såväl för de krigförandes undersåtar som för de neutrala. Fordom skedde detta genom högtidlig krigsförklaring. Ett visst förfarande, hvari

Källa: Project Runeberg · ·