Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

Originalsida 770
Originalsida 770
Originalsida 770
Originalsida 771
770–771

Sida 770

Krieger ...

afsigten att begynna krig tydligen framträder, är numera tillräckligt. Såsom sådant är att anse återkallandet af sändebud och afbrytandet af den diplomatiska samfärdseln, krigsmanifest till egna undersåtar, meddelande till främmande makter om förestående krig och orsakerna dertill m. m. I sammanhang med krigets öppnande utfärdas återkallelsebref, hvarigenom de i civil- eller militärtjenst hos fienden varande undersåtar återkallas till hemmet vid äfventyr af straff (litterae avocatoriae), förbud för egna undersåtar att hafva samfärdsel med fienden, utvisande af den fientliga statens undersåtar. Den rättsliga verkan af kriget är faktiskt upphäfvande af fredlig samfärd äfvensom af fördragsförhållanden mellan staterna, så vidt som krigsändamålet fordrar det, dock att förut inträdda rättsförhållanden mellan båda staterna, som redan blifvit fulländade rättshandlingar, t. ex. afträdda provinser, gränsregleringar, ej genom kriget störas. Särskildt är att märka, att den omedelbara handeln mellan de krigförande makternas undersåtar blir otillåtlig. Absolut nödvändigt är dock ej att handeln helt och hållet afspärras. Hvardera staten eger i detta afseende att vidtaga de åtgärder, som han sjelf finner för godt. Ej sällan förekomma derför s. k. licenser, genom hvilka åt vissa enskilda personer, som äro medlemmar af den fientliga staten, meddelas tillåtelse att oberoende af kriget idka viss handel med krigförande makts undersåtar.

Vi komma nu till frågan mellan hvilka staterna tillhörande individer krigsförhållandet eger rum, hvilka såsom dess subjekt äro underkastade det våld och den tvångsmakt, som genom krigen utöfvas, eller det personliga krigsförhållandet. Efter det moderna krigförandet mellan de stater, som tillhöra det folkrättsliga förbundet, enligt hvilket det är staterna, som föra krig, icke de enskilda såsom individer, ja icke en gång såsom statsborgare, inträder ett fullständigt såväl aktivt som passivt krigsförhållande blott mellan representanterna för de fientliga statsmakterna samt de krigsmakten till lands och sjös tillhörande personer. Dessa utgöras af alla legitime krigsmän (soldater, combattants) -- d. v. s. alla reguliera trupper och bland de irreguliera de, som äro af högste befälhafvaren behörigen auktoriserade (friskaror, fri kårer, kapare) -- samt de till armén eller flottan hörande civila personer. Dessa äro dock ej att anse såsom fullt aktiva krigssubjekt, få endast till sjelfförsvar begagna vapen och böra vara skyddade till lifvet, om de ock kunna tagas till fånga. Af dem åtnjuta vissa personer, såsom läkare och prester, en särskild neutralitet. Alla utom de till armén hörande personer äro i ett uteslutande passivt förhållande till kriget och ej föremål för våld eller tvång, derest ej deras samband med krigsstyrkan låter dem betraktas såsom aktiva motståndare. Emot dem, som äro i ett personligt krigsförhållande, äro i allmänhet allt slags våld och tvång, så väl öppet våld som list, tillåtliga, så långt som heder och samvete medgifva, men ej längre. Såsom otillåtna anses förgiftade vapen, förgiftande af land och vatten genom

giftämnens utbredande, vapen och laddningar, som tillfoga särskilda smärtsamma sår. t. ex. kantiga kulor, med glas och kalk insprängda kulor, sköflande och härjande af hela landstrakter eller annat förfarande, som skadar andra än aktiva deltagare, m. m. Hvad beträffar benandlingen af fientliga personer, så gäller krigets rätt på lif och död med användning af alla utaf krigsbruket tillåtna förstöringsmedel blott dem, som tillhöra den fientliga krigsstyrkan, med iakttagande af hvad krigsbruket föreskrifver i afseende på parlamentärer eller armén tillhörande civila personer. Denna krigets rätt på lif och död är dock ej oinskränkt. Såsom brottsligt anses (jfr Sveriges Strafflag för krigsmakten af d. 7 Okt. 1881, kap. 8) våld å den, som icke gjort motstånd, eller som är satt under skydd ("sauvegarde") eller å krigsfånge eller å sårad eller sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad. Alla andra personer, som ej äro aktiva deltagare i kriget, äro fritagna från allt våld, så länge de icke sjelfva begå några fientligheter. Utom krigsrättens skydd stå friskaror och fribytare, som ej äro auktoriserade, armén tillhörande personer, som ej iakttaga gällande krigssed, t. ex. marodörer, som ej äro till maraude af sin befälhafvare kommenderade, samt öfverlöpare. Dessa äro underkastade gällande strafflagar. -- För dem, hvilkas personer man under krig bemäktigat sig, krigsfångar, gälla särskilda regler. I gamla tider ansåg man sig berättigad att efter godtfinnande behandla krigsfångar såsom rättslösa, och såsom sådana betraktades alla den fientliga staten tillhörande personer, som vid krigets utbrott befunno sig inom krigförande maktområde. Numera gälla andra grundsatser. Endast de, som tillhöra fiendens krigsmakt, äro underkastade krigsfångenskap, och denna inträder först då, när en sådan person råkar i den fientliga krigsmaktens våld, vare sig till följd deraf att han är urståndsatt till motstånd och hans lif kan skonas, eller då han frivilligt öfverlemnar sig såsom krigsfånge. Krigsfångenskapens väsende består i en faktisk inskränkning af fangens frihet, för att hindra honom återvända till den fientliga staten och vidare deltaga i krigsföretagen. Det lägre befälet och manskapet äro underkastade strängare uppsigt och kunna användas till lämpliga arbeten för att aftjena en del af det underhåll, som den stat, i hvars våld de befinna sig, måste, om ock med förbehåll af ersättning, lemna dem. Det högre befälet åtnjuter större frihet. Det lyder under den stats jurisdiktion, i hvars våld det är, men kan icke underkastas något disciplinärt tvång eller tukt eller misshandel (jfr, hvad Sverige angår, Strafflag för krigsmakten, anf. ställe), om ej medlemmar af detsamma öfverskrida de satta gränserna eller äro vådliga för statens väl. Krigsfångenskapen slutar med fredens inträdande, derest krigsfångarna icke blifvit utlösta eller frigifna eller sjelfva befriat sig eller ock underkastat sig den stat, i hvars våld de äro. -- Likasom enligt den gamla tidens rätt alla den fientliga staten tillhörande personer behandlades såsom rättslösa, ansåg den krigförande makten sig

Källa: Project Runeberg · ·