Sida 771
Krieger ...
ega full makt att som rättmätig egendom fritt förfoga öfver alla den fientliga staten eller dess undersåtar tillhöriga egodelar, hvilka den kom i tillfälle att bemäktiga sig. All fast egendom blef genom besittningstagandet (occupatio bellica) den segrande statens egendom, hvaremot fiendens lösa egendom tillföll såsom krigsbyte (praeda bellica) den enskilde, som bemäktigade sig den, eller ock, om gemensamt byte gjordes, blef skiftad mellan deltagarna med vissa afdrag för statskassan och templen. Sedan kriget betraktats såsom ett rättsligt tvångsmedel, hvilket ej bör användas längre än som för ändamålets vinnande kräfves och blott ställer de krigsmakten tillhörande personerna i krigstillstånd mot hvarandra, har den nyare krigsrätten uppställt såsom grundsats i afseende på fientlig egendom att besittningstagande deraf gäller endast den fientliga statsmakten och är riktadt på offentlig egendom, men mot statens medlemmar blott så vida, som de äro statsmakten underordnade och nödvändigheten dertill drifver. Ty undersåtens privategendom står under folkrättens skydd och är endast en beståndsdel af staternas krigsmakt, så länge som hvar och en stat eger herravälde öfver sina undersåtars förmögenhet. Den krigförande makten kan derför för krigskostnaderna, för den skada och orätt han anser sig hafva lidit och de fordringar han gjort gällande göra sig i förväg betäckt genom att vända sig till egendom, som tillhör de enskilda personerna, som äro solidariska med staten och såsom sådana hvar i sin mån skyldiga att med sin egendom godtgöra hvad staten anses hafva brutit. Likasom medborgarens enskilda egendom kan tagas af den egna staten i anspråk för fullgörandet af dess förbindelse till segraren, så kan medborgaren anses äfven omedelbart häfta hos fienden derför. Denne kan derför tvinga innevånarna i af honom besatta orter till kontributioner, personliga tjenstbarheter och inqvartering. Till detta förfarande har man inskränkt segrarens rätt öfver enskild egendom, dock med de undantag, som ännu bibehålla sig hvad krigsbyte angår, särskildt vid sjökrig. I öfverensstämmelse med dessa grundsatser anses icke segraren berättigad att bemäktiga sig fast egendom, i synnerhet då den tillhör enskild person. Men äfven då den är af offentlig natur, anses han ej berättigad till att göra den till sin egendom, förrän han blir statsmaktens innehafvare, utan blott att besitta den och deraf draga inkomst. Likaså böra ej häller, ehuru prejudikat på ett motsatt förfarande gifvas, fordringar, som den fientliga statens undersåtar hafva af det andra landet, förklaras af dess statsmakt såsom föremål för krigsbyte. Hvad den lösa egendomen i det fientliga landet angår, gäller i landkrig att lös privat egendom såsom sådan ej är föremål för tillegnande, medan fiendens på hafvet flytande egendom deremot i sjökrig ännu anses såsom föremål för bemäktigande; dock har den italienska sjölagen, under förutsättning af reciprocitet, uppställt den grundsats att äfven enskild egendom till sjös bör vara skyddad. I landkrig är statsmaktens egendom alltid föremål för krigsbyte, såsom krigskassor,
vapenförråd, lifsmedelsförråd, transportmedel för hären, äfven så jernvägsmateriel, äfven om den tillhör enskildt jernvägsbolag, likaså all lös egendom, som tillhör den fientliga hären eller enskilda dertill hörande personer, men ej annan enskild egendom, såvida icke krigsreson fordrar sådant, såsom då befälhafvaren vid utomordentliga tillfällen medgifver plundring. I fråga om rättigheten till det gjorda bytet gäller såsom regel att allt hvad som hör till utrustningen af en krigshär och tjenar till krigiska operationer tillfaller befälhafvaren för det allmännas räkning, vanligen med delvis skeende godtgörelse för den eller dem, som tagit egendomen, hvaremot sådana saker, som hafva för den enskilde omedelbart värde, behållas af den, som personligen gjort bytet. Vid sjökrig gäller såsom grundsats att all fientlig egendom till sjös, den må tillhöra staten eller den enskilde, är god pris för den motpart, som bemäktigat sig den, såvida ej licens erhållits eller neutrala rättigheter komma i fråga. Om fienden tillhörig egendom finnes ombord å neutralt fartyg, är den skyddad, så vida den icke utgöres af krigskontraband (se Fritt gods och Kontraband). Det sålunda uppkomna krigstillståndet med dertill hörande rättigheter och förpligtelser fortfar, tills fred inträder, men detta tillstånd kan partielt eller helt och hållet tills vidare upphäfvas eller modifieras genom särskilda öfverenskommelser, s. k. krigsfördrag ("conventions de guerre"), såsom om vapenstillestånd, vapenhvila, kapitulation, eller genom särskilda kartel eller konventioner angående särskilda förhållanden, såsom om postkommunikationer, parlamentärer, neutralitetsfördrag, skyddsbref m. m.
Krigets mål är att besegra motståndaren och tvinga honom att fullgöra de förpligtelser, som utkräfvas med kriget såsom tvångsmedel. För att kunna göra den tvångsmakt gällande, som kriget innebäres, måste detsamma ordnas efter gifna regler, och en stark, ändamålsenligt ordnad, i sina organ väl disciplinerad enhetskraft framträda i dess förande, på samma gång som dess användande bör med hänsyn till de offer det fordrar af statens medlemmar så vidt och så långt ske kan besparas. Krigets förklarande tillhör derför en stats öfverhufvud; och dervid erfordras alltid, der ej, såsom i de republikanska staterna, grundlag uttryckligen fordrar representationens samtycke, medverkan af representationen för att anskaffa och underhålla den personal och materiel, som äro nödvändiga. Under föregående tiders svenska statsskick, senast under det af Gustaf III 1772 grundlagda, tills förändring deri gjordes genom 1789 års Förenings- och säkerhetsakt, var konungen förpligtad att utverka sig riksdagens samtycke vid fråga om anfallskrig. Enligt nuvarande statsskick är såväl konungen i Sverige och i Norge som konungen i Danmark berättigad att börja krig, enär man insett, att det, som vid vissa tillfällen vid en ytlig blick framställer sig såsom anfallskrig, i sjelfva verket egentligen är försvarskrig. För landets försvar och krigs förande måste en krigsmakt vara ordnad, öfver hvilken statens öfverhufvud för befälet.
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·


























































