Sida 101
Oliknämnig ...
författare. Till hans bästa arbeten höra dikterna Les chansons lointaines (1847; flere uppl.), novellerna M. Argant et ses compagnons d'aventures (1850), Le batelier de Clarens (1861) och Le pré aux noisettes (1863) samt skildringen Le canton de Vand (2 bd, 1837--41).
Olivier le Dain l. O. le Daim [ålivié lö däng], äfven kallad maître O., franske konungen Ludvig XI:s gunstling, son af en flandrisk bonde, fick såsom konungens kammartjenare och barberare ett utomordentligt insteg i dennes förtroende, upphöjdes till grefve af Meulan och sattes slutligen till guvernör i S:t Quentin. Efter Ludvigs död fick denne hans öfvermodige och orättrådige favorit sluta i galgen, d. 21 Maj 1484.
Olivin, miner., ett singulosilikat af talkjord, der denna alltid till en viss del ersättes af jernoxidul, och i hvilket äfven MnO, CaO, Al2O3, NiO och TiO2 till någon ringa del förekomma. Olivin kristalliserar rombiskt, i prisma- eller tafvelform. Mineralet har glasglans samt är genomlysande till genomskinligt och dubbelbrytande. Färgen är gulgrön, grågrön till olivgrön, stundom brunaktig. Hårdhet 6--7. Egentl. v. 3,3--3,45. Olivinen förekommer dels såsom väsentlig, dels såsom accessorisk beståndsdel i många bergarter. Den är ofta mycket sönderdelad och blifver dervid matt, ogenomskinlig och mindre hård. Den finnes såväl i eruptiva bergarter (olivindiabas, gabbro, basalt m. fl.) som i de kristalliniska skiffrarna i kalksten, dolomit och diorit, hvarjämte den blifvit funnen i meteorjern samt i vulkaniska bomber och aska från Vesuvius och Etna. Kornig olivin bildar ensam eller i förening med bronzit och diallag bergarten olivinfels (lherzolit, dunit), hvilken förekommer såsom lager i de kristalliniska skiffrarna, och slutligen har olivin, ehuru såsom sällsynt och tillfällig beståndsdel, äfven blifvit funnen i våra jernmalmers lagerarter. I den s. k. Tabergsmalmen i Småland utgör äfven olivin en väsentlig beståndsdel. -- Bland olivinens varieteter må nämnas krysolit (se d. o.), vanlig olivin, med mörk, gulgrön till olivgrön färg, och hyalosiderat, som håller 32 proc. jern samt har brun färg. Till olivingruppen kunna vidare räknas den mörkt färgade, jernrika fayaliten (2FeO . SiO22), i hvilken talkjorden är ersatt af FeO, tefroiten (2MnO . SiO2), hvilken kan anses såsom en manganolivin, och knebeliten (se d. o.). Alla dessa äro enkla silikat af talkjord samt jern- och manganoxidul; de kristallisera, så vidt kändt är, rombiskt. Ant. Sj.
Olivingabbro, geol., petrogr., en gabbroart, som jämte huvudbeståndsdelarna plagioklas och diallag i anmärkningsvärd myckenhet innehåller mineralet olivin. Jfr Gabbro. E. E.
Olivinsten, geol., petrogr., en kristalliniskt kornig, någon gång skiffrig, hård bergart, som nästan uteslutande eller till huvudsakligaste delen består af mineralet olivin. I renaste och friskt tillstånd är bergartens färg ljust grönaktig, men vid vittring förändras den till gul eller rödgul. Olivinstenen anses som platinans och kromjernets hemklyft. Den uppträder inom gneis-, glimmerskiffer- och qvartsitområden och synes vara af eruptivt ursprung. Inom Sverige äro fyndorter för densamma kända i Jämtland och Vesterbotten. Bergarten finnes likaledes i Norge. E. E.
Olivolja, oleum olivarum, farmak., den ur olivträdets frukter (»oliver») genom pressning erhållna oljan. Sättet att gå till väga härvid är något olika på skilda trakter; det vanligaste är följande. De oliver, som skördas från träden eller under efterhösten (November) och vintern uppsamlas å marken, krossas i särskilda oljeqvarnar till en grötlik massa, som öses i grofva säckar, hvilka läggas i hög på hvarandra och utsättas för en lindrig pressning i en skrufpress. Den olja, som då afrinner, uppsamlas i cisterner, innehållande vatten, från hvars yta oljan sedan afskummas. Den sålunda erhållna oljan kallas jungfruolja (Ol. virgineum) och är nästan färglös eller har en svagt grönaktig färg samt en mild, fet smak. Sedan jungfruoljan upphört att utflyta, underkastas återstoden starkare pressning, hvarigenom erhålles en god, men mindre fin olja, den vanliga matoljan, som filtreras och renas. Den tappas derefter på mindre tunnor eller ock i flaskor samt försändes till andra land hälst under vintertiden, då densamma af den lägre temperaturen mer eller mindre tjocknat eller stelnat, hvilket den börjar göra, då temperaturen gått ned under + 10° C. Vid 0° C. stelnar oljan till en kornig, hvitaktig massa, som måste genom uppvärmning helt och hållet göras å nyo flytande, innan den får användas till medicinskt bruk. Svenska farmakopéns Oleum olivarum (optimum) skall utgöras af jungfruolja eller af finaste matolja (Ol. provinciale album). Provenceoljan (matoljan) är blekt gulaktig, härsknar lätt i luften och får då en obehaglig smak af de feta syrorna, som under härskningen frigjorts eller bildats. -- Ett obehagligt luktande och vidrigt smakande slag af olivolja är den vanliga »bomoljan» (af T. baum, träd), som framställes genom begjutning af återstoden efter föregående oljepressning med hett vatten och förnyad hårdare pressning, då den nämnda mörkare gröna, mera tjockflytande bomoljan (Ol. olivarum commune) erhålles. Olivoljan är en icke torkande olja (d. v. s. förvandlas icke i luften till en fernissa, såsom t. ex. linolja), som löses föga i sprit, men lätt i eter samt brinner med klar, ej rykande låga. Hon består af omkr. 72 proc. elain (se d. o.) och 28 proc. fastare fettarter (stearin, palmitin etc.). Ju finare oljan är, dess mera tunnflytande är hon, och dess mindre af fastare fettsyror innehåller hon. Inblandning af andra oljor, såsom jordnöt- (arachis-) olja, sesamolja o. s. v., upptäckes på kemisk väg. -- Olivoljan har en stor användning, i främsta rummet i sitt hemland, södra Europa, men äfven i andra land i matlagningen och till medicinskt bruk (i t. ex. oljeemulsioner mot diarréer) samt till beredning af en mängd plåster och salvor. O. T. S.
Olivträd. Se Oliv.
Olja (Lat. oleum). Se Oljor.
Oljebad, kem. Se Bad, sp. 1419.
Oljeberget. Se Jerusalem, sp.
Källa: Project Runeberg · ·
